Klaggen

Jag vet inte om jag ska kalla det för tragiskt eller skrämmande -
Känslan av att det inte är värt besväret, när jag är lycklig.
Under en lång tid har jag känt mig mer eller mindre olycklig.
Levt på hoppet om att det en dag kommer att bli bättre.
Blivit motiverad av tanken - om jag bara kämpar för det så kanske jag blir lycklig en dag!
Och sen hände det, tror jag?
Jag vaknade upp i en vardag jag trivdes med.
En fritid där jag för det mesta kände mig glad, åtminstone mer än vad jag kände mig nere.
Men minnena av den långa, jobbiga, vägen fram tills den här punkten finns fortfarande kvar.
Är detta vad jag kämpade för?
Var det värt det?
Även vid ögonblicken då jag når toppen, då det känns som att livet inte kan bli bättre
Blir jag påmind om vägen som ledde hit.
Och i jämförelse så känns det ändå otillräckligt.
Är jag verkligen så trasig så att jag inte kan känna mig tillfredsställd längre?
Tanken är både tragisk och skrämmande.

Drömmar om en tid för längesedan.
Känslor jag inte längre har.
Ljus genom persiennerna.
En anledning att kliva upp.
Smälta in med samhället.
Ansluta sig till resten av världen.
Upptäcka tankar,
från människor jag aldrig har, eller kommer, att träffa.
Men som känns bekanta.
Ett substitut för gläjde och gemenskap.
Låtsasvänner.
En del där ute är så otroligt klyftiga, kreativa.
De flesta där ute verkar vara lätt meningslösa.
Men det kanske vi är allihopa, i slutändan?
Familjen.
Jag känner att jag alltid saknat vissa känslor gällande det.
Men jag tror att jag förstår vad dom menar.
Hon frågar om jag behöver hjälp.
Jag tackar nej.
Jag är så stark nu.
Varit med om så mycket skit
så det är få saker som känns jobbiga längre.
Förutom kanske tanken på livet självt,
Ibland.
Men jag klarar mig själv,
Om jag vill.
Snön fastnar i mitt hår och jacka.
Jag bryr mig inte
Man blir ju snabbt torr igen.
Hemma igen.
För mig själv.
Upplever konst.
Interagerar.
Ut igen.
Koffein och gemenskap.
Jag vet hur man gör nu för tiden.
Letar efter känslor från förr
men det är annorlunda nu.
Hemma igen.
Känslan av att snart vara ensam igen är ständigt närvarande.
Gör det svårt att vara lycklig i nuet.
Dörren stängs.
Ensamhet.
En känsla av att inte vilja någonting.
Inga önskningar,
för vad tjänar dom till?
De skulle inte kunna uppfyllas ändå.
Pessimism.
Tomhet.
En blick på framtiden.
Någon slags hopp.
En blick tillbaka.
Blogg.

Detta blir sista inlägget i den här dagliga serien från skrivkursen - två kortare texter.

Livet som spindel
Född till att vara en spindel.
Mellan grenarna finner jag mitt hem.
Silkestunna trådar
spunna av min instinkt.
Geometrisk perfektion.
Mina bytens sista anstalt
och mitt enda hopp för överlevnad,

Hemmet skälver till.
Jag fylls av stolthet och förväntan.
Mitt livs verk har gett frukt.
Jag är på väg mot skörden.

Röd dikt
Rött ljus lyser.
Liver stannar upp en stund.
Gå sedan vidare.

Rummet - Hörsel/Doft/Känsel

Det första man lägger märke till när man kommer in i rummet är den elektroniska musiken som vibrerar genom luften. Om man lyssnar noggrannare så hör man datorns fläkt och surrandet från kylskåpet.
Det luktar människa i det här rummet. En doft av hem.
Man får passa sig för att inte snubbla över kablarna som ligger kors och tvärs över golvet. Kanske sätter man sig ner i en av skinnsofforna och känner den blanka ytan mot huden. Eller kanske slår man sig ner i den mjuka sängen? Det blir ofta för varmt här inne.


Rummet - Syn

Det är mörkt när man kliver in genom dörren till rummet. De tjocka mörkblåa mörkläggningsgardinerna blockerar ljuset utifrån. Lampan tänds i hallen. Till vänster är hatthyllan och klädhängaren. Det ligger och hänger mycket svarta plagg där. Till höger finns badrummet och trädörren som man kan stänga när man vistas där. När man kommit ut ur hallen så ser man skinnsofforna och vardagsrumsbordet i trä. Mitt emot sofforna står en stor platt-tv med spelkonsoler under. Gråa tapeter, ett skrivbord med en dator, ett gytter av prylar på skrivbordet och tavlor på väggarna.

"Den 21 December 2012. Ironiskt att jag skulle fastna här just idag. Det har pratats och skrivits i en hel månad nu om jordens undergång som förutspåddes av Mayaindianerna. Skitsnack säger jag - det enda som tog slut var deras kalender och media har som vanligt blåst upp detta till orimliga proportioner. Vad jag vet så är det här en helt vanlig fredag, förutom att jag sitter fast här uppe på Siitavaara i fjällstugan. Vad tusan kan det vara för fel på skotern egentligen? Säkert någonting med elektroniken.. Det är alldeles för mycket sådant i dagens maskiner. Det var med nöd och näppe som jag lyckades hitta och ta mig in i stugan, om det inte hade varit för den så hade jag nog frusit ihjäl vid det här laget. Hemska tanke. Å andra sidan så kanske läget här inne inte är så mycket bättre än där ute egentligen. Visserligen fick jag till slut liv i kaminen som står i hörnet och sprakar och långsamt värmer upp rummet. Men jag har inte mycket kvar att äta och mobiltelefonen har ingen täckning här ute. Kommer de att hitta mig i tid?"

 

"Det var sex timmar sedan jag tog mig i stugan nu och äntligen har jag fått upp värmen här och slutat frysa. I och med att värmen har kommit tillbaka så har också lugnet börjat komma över mig igen. Iskalla vindar blåser kraftigt utanför stugans väggar och vindens vinande, eldens harmoniska sprakande och mina egna andetag är de enda ljud som finns i min lilla värld här uppe på fjället. Om jag bara hade kunnat kommunicera på något vis, skicka en signal på något sätt. Jag har ju i och för sig inte letat igenom alla lådor här inne - kan jag kanske hitta något som kan hjälpa mig?" Efter en stunds snabbt tittande igenom lådor med fiskeredskap, sängkläder, gamla slitna verktyg och handdukar så hittar jag en byrå med lådor som är låsta. "Nöden har ingen lag" tänker jag medan jag bryter upp byråns översta låda med en kofot som jag hittade bland de andra verktygen. Men tyvärr finns där ingenting som hjälper mig så mycket just nu - lådan är fylld utav dokument som ser ut att vara viktiga - försäkringspapper och andra uppgifter. Jag går snabbt vidare till nästa låda och när träet knäcks och visar lådans innehåll så flämtar jag till och spärrar upp ögonen. En komradio!

 

Efter ett byte av batterier så sätter jag mig ner och knapprar på radion för att försöka hitta någon att kommunciera med. Frustrationen växer när radion gång på gång piper till för att sedan tystna. Men till slut händer det, jag hittar äntligen någon frekvens där det händer något. Det är kaos på linjen. Människor ropar förvirrat och pratar i mun på varandra. "Vad är det som händer? Varför är dem så upprörda?" Medan jag sitter och lyssnar på kaoset så är det som att lägga ett pussel för att försöka få ihop vad det är som har hänt. Och efter tio minuter så tror jag att jag förstår vad som försiggår. Mayaindianerna hade rätt. Jorden går under. Idag.

 

Forskare har nyligen upptäckt en stor komet som är på väg mot jorden. Man hade tidigare trott att den skulle passera i närheten av jorden men nya beräkningar visar att kometens omloppsbana kommer att ändras av gravitationen när den åker förbi månen. Den nya banan hamnar i direkt kollisionskurs med jorden. Den beräknas att slå ner kring Tyskland men explosionen, tryckvågen och skakningarna kommer med stor säkerhet att ödelägga vår planet. Om fjorton timmar smäller det.

 

Det tar ett tag för allting att sjunka in. Att inse att det här fjället, eller vad som nu blir kvar av det när förstörelsen har lagt sig, kommer att bli min gravplats. Ingen kommer att komma till hjälp och jag kommer aldrig mer att få träffa mina föräldrar eller vänner igen. Stugan som nyss var en fristad och ett hopp för överlevnad känns nu som ett fängelse som hindrar mig ifrån att ta farväl till resten av omvärlden.

 

Jag kommer så småningom fram till nästa steg i mina funderingar över läget - "Vad ska jag göra utav mina sista fjorton timmar utav mitt liv?" 

Utanför drog morgonvinden genom de stora trädens lövverk - som vanligt - som om ingenting hänt i det tysta vita huset. Inuti stod Aron och blickade ner över den lemlästade kroppen. Det enda ljudet som hördes var hans upphetsade andning och blodet som sakta droppade från kniven. Blodet, som bildade en pöl runt hennes kropp, en pöl som växte sig större och större. Adrenalinet pumpades fortfarande runt i Arons kropp men han fick inte fram några tankar. Vem vet hur länge han stod förstelnad i extas? Han hann inte lugna ner sig ordentligt innan ljudet av en bil, som körde in på husets uppfart, skickade en våg genom honom.

"Fan, fan, fan! Han ska ju inte komma hem redan!" tänkte Aron och kände paniken sprida sig genom kroppen. Planen hade varit att smyga sig in i huset efter att hennes man hade åkt till jobbet. Han skulle ha hela dagen på sig att döda henne och röja undan spåren efter sig. Aron hade studerat dem så länge nu, varför skulle han komma tillbaka hem tidigare just idag? Han gick fram till fönstret och tittade försiktigt ut mot uppfarten. Bilen stannade och mannen klev ur bilen och började gå emot entrén. Han skulle förstöra allting. Mordet på Emma hade inte gått så smidigt som han tänkt sig, hon hade upptäckt honom för tidigt och hann klösa honom i ansiktet innan han pressade in kniven i bröstet på henne. Hennes man skulle ringa polisen och de skulle få reda på att det var Aron som var mördaren. Om inte..

Tobias var på dåligt humör. Han försov sig till jobbet och glömde bort, i all stress, portföljen med ritningarna när han åkte till jobbet. Nu skulle han garanterat komma för sent till mötet och få sig en utskällning av chefen senare. Men han skulle åtminstone få träffa Emma igen innan det var dags att skyndna sig tillbaka till jobbet. Han öppnade dörren till BMW'n och började gå mot huset i raska steg. Hon hade säkert hört honom och skulle undra varför han var tillbaka. Han öppnade den olåsta ytterdörren, klev in, och tittade in till vänster, mot köket. Hon var inte där. "Emma!" ropade Tobias och hörde några snabba steg komma emot honom från höger. Kniven skar genom luften och hade träffat honom i bröstkorgen om han precis inte hade hunnit hoppa undan. Mannen som attackerade honom tappade balansen när han missade och Tobias knuffade instinktivt in honom i köket. "Herregud! Vem fan är det här och vad gör han i mitt hus!?" tänkte han innan nästa tanke träffade honom i bröstet som ett hammarslag: "Emma..!"

Mannen i köket andades häftigt och kom upp på benen igen, hans vilda ögon naglade sig fast i Tobias och han gjorde ännu ett utfall. Tobias backade snabbt in i vardagsrummet, bort från mannen som försökte döda honom. "Vapen! Jag måste hitta något att slåss med!" tänkte han och såg sig vilt omkring. Det var då han fick syn på henne. Hon låg på rygg i sitt eget blod, hennes vita tröja hade färgats mörkröd och ögonen var uppspärrade mot taket. Det var första gången han hade sett en död människa. Han stelnade till för en sekund innan överlevnadsinstinkterna åter tog över. Tobias fick tag i en tjock ljusstake i solitt glas och nu svartnade det framför ögonen på honom. Mördaren högg emot honom men än en gång lyckades han undvika hans anfall. Tobias tog tillfället i akt och svingade ljusstaken allt vad han kunde mot mannen med kniven. Den träffade honom i sidan av huvudet och det lät som om någonting sprack. Mannen ramlade ner mot golvet och rörde sig inte längre, men andades nu tungt. I sitt raseri tog Tobias den blodiga kniven från mördarens grepp och tvekade knappt när han tryckte in den i bröstet på honom. Mannen utstötte ett gurglande läte och låg snart helt tyst på vardagsrumsgolvet.

Tobias fylldes nu av sorg och vrede och började gråta okontrollerat.
Utanför drog morgonvinden genom de stora trädens lövverk - som vanligt - som om ingenting hade hänt i det tysta vita huset.

Väckarklockan ringer.
Ögonen känns fulla av grus och känslan av att vara utvilad måste vara långt bort.
Jag sträcker mig efter mobiltelefonen för att få slut på signalen.
Siffrorna på displayen visar 05:00 och jag ställer om alarmet till 05:20.
Proceduren upprepas tjugo minuter senare,
men den här gången samlar jag ihop nog mycket självdiciplin för att kliva upp.
Jag drar klumpigt på mig kläderna medan jag gäspar frekvent.
Nu för tiden tänker jag inte ens på om jag ska äta frukost eller inte,
matlusten finns inte där på morgonen.
Vadderade skor, en tjock jacka, en stickad mössa och handskar.
Ytterdörren öppnas och rörelsesensorn tänder lamporna i hallen.
Jag kisar med ögonen och kallar på hissen.
I hissen är ljuset starkare. Jag trycker på den gröna knappen med bokstaven "E".
Maskinen susar snabbt ner fyra våningar och jag kliver ut till entrén.
Genom glasdörren ser jag utsidan för första gången på morgonen.
Det är mörkt ute, som på natten, och vinden får snön att åka omkring i små virvlar.
Här uppe på toppen av Gruvvägen så blåser det jämt.
Jag kämpar emot en rad instinkter medan jag går fram och öppnar dörren.
Kylan biter tag i kinderna direkt och jag andas instinktivt med små andetag för att inte skada halsen på något sätt.
Det har snöat mycket inatt.
Någon som har gått till jobbet ännu tidigare än mig har trampat upp spår som jag försöker följa.
Ett försök att slippa plumsa och få snö i skorna.
Snart kommer jag fram till motorvärmarstolpen och ser att det ligger någon decimeter pudersnö över hela bilen.
Bilen låter lidande när jag vrider om nyckeln för att starta motorn, men den går motvilligt igång ändå.
Värme till vindrutan. Värme till stolen.
Jag kliver ur bilen för att borsta av det tjocka lagret med snö,
men hur jag än gör så fortsätter snön att blåsa upp i ansiktet på mig.
Små droppar av smält snö bildas på mina kinder.
Det tar någon minut att skrapa bort isen på vindrutan innan jag kan sätta mig i bilen igen.

"Nåväl, den här perioden varar bara i några månader till.." tänker jag för mig själv och suckar.

För ett tag sedan så var jag med på en "skrivkurs", det gick i stort sett ut på att vi fick olika uppgifter som vi skulle skriva texter om. Till exempel "Skriv en text om julen." - som här nedan. Jag har en hel del texter från den kursen och jag hade tänkt att lägga upp en av dom varje dag från och med nu. Det är väl lika bra? Istället för att dom bara ligger här hemma liksom? Många av dom är inte alls personliga och kanske inte heller av samma kvalité som mina texter här brukar vara av. Men men, låt oss börja!
-
Jul för sig själv
Femtiofem år och väl medveten om att vara själv i lägenheten.
Trodde han valt livets enkla stig, värjt sig för varenda krig.
Men på juledagen är det svårt att känna sig behagen.
Föräldrarna har gått bort, den ende kvar av sin sort.
Inga barn och ingen fru, vem ska besöka honom nu?
Hans vänner med sin familj, deras liv står aldrig still.
Han som var så populär, älskad och kär.
Aldrig varit brydd om klappar och presenter, saknar nu ett ynka paket i sina händer.
Julmat på bordet, inte så mycket, skinkan han slukar i ett enda stycke.
Aftonen slutar, mugg efter mugg, flaskan som en gång var fylld av glögg.

Julen må kännas härlig, alltid den samma.
Jobbig är den dock, för de som är ensamma.

Jag har vid det här laget haft min vanliga paus på ungefär en månad sen det förra inlägget.
Och ni som har hängt med ett tag bör vara ganska vana vid det vid det här laget?
Hur som helst.
Under den senaste tiden så har jag inte riktigt haft lust att skriva,
Och det beror nog på att jag känner att jag har börjat må bättre.
Det är en känsla som känns märkligt underbar.
Jag är inte riktigt van vid den, och skulle nästan vilja säga att jag hade glömt bort hur det kändes.
Men det vore faktiskt att överdriva.
-
I skrivande stund så är jag på riktigt bra humör (när var jag det senast jag skrev ett inlägg här?).
Den här dagen känns som ett ganska bra exempel på hur min nya vardag ser ut.
Idag har jag vaknat av mig själv (när det blev för ljust i lägenheten), lunchat på stan med Minna (hoppas att du inte har något emot att bli omnämnd här :o), planerat inför framtiden, stimulerat mig intellektuellt, bokat tvättstuga, varit ute på en 20-minuters joggingrunda och ska nu iväg och handla inför veckan.
Och det känns inte jobbigt.
Nu, när jag väl har skrivit färdigt om vad jag har gjort idag så inser jag att den här dagen råkade vara den bästa av exempel på något slags perfekt liv. Jag är inte riktigt så duktig varje dag, men jag försöker.
-
När jag skriver så skriver jag främst för min egen skull, även om det här inlägget blev riktat till er.
Men jag kan se mig själv om några månader, kanske först när jag skriver nyårsbloggen, sitta och läsa igenom det här inlägget och känna mig främmande i mig själv.
Jag hoppas att jag tar vara på den här tiden och håller även den kvar i minnet till framtiden.
Att jag faktiskt kan leva i en vardag,
Där jag känner mig lycklig.