Klaggen

"Den 21 December 2012. Ironiskt att jag skulle fastna här just idag. Det har pratats och skrivits i en hel månad nu om jordens undergång som förutspåddes av Mayaindianerna. Skitsnack säger jag - det enda som tog slut var deras kalender och media har som vanligt blåst upp detta till orimliga proportioner. Vad jag vet så är det här en helt vanlig fredag, förutom att jag sitter fast här uppe på Siitavaara i fjällstugan. Vad tusan kan det vara för fel på skotern egentligen? Säkert någonting med elektroniken.. Det är alldeles för mycket sådant i dagens maskiner. Det var med nöd och näppe som jag lyckades hitta och ta mig in i stugan, om det inte hade varit för den så hade jag nog frusit ihjäl vid det här laget. Hemska tanke. Å andra sidan så kanske läget här inne inte är så mycket bättre än där ute egentligen. Visserligen fick jag till slut liv i kaminen som står i hörnet och sprakar och långsamt värmer upp rummet. Men jag har inte mycket kvar att äta och mobiltelefonen har ingen täckning här ute. Kommer de att hitta mig i tid?"

"Det var sex timmar sedan jag tog mig i stugan nu och äntligen har jag fått upp värmen här och slutat frysa. I och med att värmen har kommit tillbaka så har också lugnet börjat komma över mig igen. Iskalla vindar blåser kraftigt utanför stugans väggar och vindens vinande, eldens harmoniska sprakande och mina egna andetag är de enda ljud som finns i min lilla värld här uppe på fjället. Om jag bara hade kunnat kommunicera på något vis, skicka en signal på något sätt. Jag har ju i och för sig inte letat igenom alla lådor här inne - kan jag kanske hitta något som kan hjälpa mig?" Efter en stunds snabbt tittande igenom lådor med fiskeredskap, sängkläder, gamla slitna verktyg och handdukar så hittar jag en byrå med lådor som är låsta. "Nöden har ingen lag" tänker jag medan jag bryter upp byråns översta låda med en kofot som jag hittade bland de andra verktygen. Men tyvärr finns där ingenting som hjälper mig så mycket just nu - lådan är fylld utav dokument som ser ut att vara viktiga - försäkringspapper och andra uppgifter. Jag går snabbt vidare till nästa låda och när träet knäcks och visar lådans innehåll så flämtar jag till och spärrar upp ögonen. En komradio!

Efter ett byte av batterier så sätter jag mig ner och knapprar på radion för att försöka hitta någon att kommunciera med. Frustrationen växer när radion gång på gång piper till för att sedan tystna. Men till slut händer det, jag hittar äntligen någon frekvens där det händer något. Det är kaos på linjen. Människor ropar förvirrat och pratar i mun på varandra. "Vad är det som händer? Varför är dem så upprörda?" Medan jag sitter och lyssnar på kaoset så är det som att lägga ett pussel för att försöka få ihop vad det är som har hänt. Och efter tio minuter så tror jag att jag förstår vad som försiggår. Mayaindianerna hade rätt. Jorden går under. Idag.

Forskare har nyligen upptäckt en stor komet som är på väg mot jorden. Man hade tidigare trott att den skulle passera i närheten av jorden men nya beräkningar visar att kometens omloppsbana kommer att ändras av gravitationen när den åker förbi månen. Den nya banan hamnar i direkt kollisionskurs med jorden. Den beräknas att slå ner kring Tyskland men explosionen, tryckvågen och skakningarna kommer med stor säkerhet att ödelägga vår planet. Om fjorton timmar smäller det.

Det tar ett tag för allting att sjunka in. Att inse att det här fjället, eller vad som nu blir kvar av det när förstörelsen har lagt sig, kommer att bli min gravplats. Ingen kommer att komma till hjälp och jag kommer aldrig mer att få träffa mina föräldrar eller vänner igen. Stugan som nyss var en fristad och ett hopp för överlevnad känns nu som ett fängelse som hindrar mig ifrån att ta farväl till resten av omvärlden.

Jag kommer så småningom fram till nästa steg i mina funderingar över läget - "Vad ska jag göra utav mina sista fjorton timmar utav mitt liv?"