Klaggen

Inga ambitioner
Inga mål att kämpa för

Ingen lust att åka iväg
Ingen lust att stanna kvar

Ingenting jag vill köpa
Ingenting jag har råd med

Ingen som vill ha mig
Ingen jag kan få

Ingen anledning att vara ledsen
Ingen anledning att vara glad

Ingen aning om hur det ska bli bättre
Ingen aning om hur det inte kommer att bli värre

Ingen "ism" att brinna för
Inga åsikter som spelar roll

Ingen värld som känns värd att kämpa för
Ingen anledning att lämna den

Skulle inte kalla mig deprimerad
Skulle inte kalla mig lycklig
Bara en aning
Vilsen

Det skulle börja med att alla skulle få sätta sig ner.
Släkten närmast.
Mina käraste vänner på andra raden.
Övriga bekanta bortom det.
Jag skulle få ägna mycket tid åt att förbereda texten.
Det är viktigt att alla skulle förstå "varför",
För det hade nog varit frågan alla hade ställt sig.
Det hade varit viktigt att komma ihåg att tacka alla.
Alla som har betytt någonting.
Jag skulle nog inte kunna nämna någon som skulle få läsa upp den.
Vem hade klarat av det?
Den som hade känt sig stark nog hade fått göra det.
Efter texten hade jag velat spela en låt.
Men vilken?
Likt slöjor av ädelsten?
"God natt och sov så gott
God natt min ädelsten
En ny gryning väntar
Bakom knutens
Sol och kärlekssken
God natt, god natt min skatt
När kvällen blivit sen
En ny gryning väntar
Bakom knutens
Sol och kärlekssken."
Den hade passat.
Blivit symbolisk.
Alla som hade velat säga något hade fått tillfälle att göra det.
Det hade varit kul att höra.
Jag hade varit så vacker.
Kostym, hög hatt och smink.
Delvis för att dölja märkena på halsen.
Kanske hade folk velat lämna saker på platsen.
Saker som hör samman,
Symboler.
Minnen.
Förhoppningsvis så hade det varit blandade känslor.
Förhoppningsvis så hade det kunnat föra samman någon med någon annan.
Förhoppningsvis så hade ni förstått.
Och kunnat gå vidare.
I en värld utan mig.
-
Och nej, jag har inga planer på att ta livet av mig xD. Jag tyckte bara att det var spännande att tänka på ikväll :).
Oroa er inte.