Hoppsan
När man måste döda sina känslor så dödar man också sina minnen.
Det var aldrig meningen att det skulle bli till en vana, men det var precis så det blev.
Nu står jag här - apatisk och senil. Och undrar hur det kunde bli så här.
Det var aldrig meningen att det skulle bli till en vana, men det var precis så det blev.
Nu står jag här - apatisk och senil. Och undrar hur det kunde bli så här.
Minoritet av 1
Jag skriver inte ofta, men när jag väl skriver så känns det verkligen rätt att göra det.
-
Jag har rest runt en hel del det här året - Berlin, Dublin, Stockholm, Göteborg, Borås, Askersund, Arboga, Borlänge för att nämna några platser jag varit på i år.
Och det var en sak som slog mig någon gång under min senaste resa, kanske tidigare -
När jag ser personer i vissa siutationer
kanske främst ungdomar(?),
när jag ser dom vara med om någon speciell händelse och reagea till händelsen - om de blir glada, rädda, stressade eller hur de nu reagerar.
Så känns det ibland så sjukt främmande.
Är dessa personer verkligen människor?
Samma som jag?
Men samtidigt så förstår jag dem.
På samma sätt som jag förstår att en hund är glad när den viftar på svansen.
Lika svårt har jag att förstå hur de kan känna så, som en hund som skulle försöka hänga med i handlingen i Inception.
Är vi verkligen så annorlunda?
Jag och dom?
...
Och sen når tankeverksamheten fram till slutsatsen:
"Dom är så väldigt många som känner likadant
Och du är ensam, med dina känslor.
Det är dig det är fel på, som vanligt."
-
"Att höra till en minoritet, även om det var en minoritet bestående utav en, var inte att vara galen. Det fanns sanning och det fanns osanning, och om man höll fast vid sanningen, även med hela världen emot sig, så var man inte galen"
- George Orwell
-
Jag har rest runt en hel del det här året - Berlin, Dublin, Stockholm, Göteborg, Borås, Askersund, Arboga, Borlänge för att nämna några platser jag varit på i år.
Och det var en sak som slog mig någon gång under min senaste resa, kanske tidigare -
När jag ser personer i vissa siutationer
kanske främst ungdomar(?),
när jag ser dom vara med om någon speciell händelse och reagea till händelsen - om de blir glada, rädda, stressade eller hur de nu reagerar.
Så känns det ibland så sjukt främmande.
Är dessa personer verkligen människor?
Samma som jag?
Men samtidigt så förstår jag dem.
På samma sätt som jag förstår att en hund är glad när den viftar på svansen.
Lika svårt har jag att förstå hur de kan känna så, som en hund som skulle försöka hänga med i handlingen i Inception.
Är vi verkligen så annorlunda?
Jag och dom?
...
Och sen når tankeverksamheten fram till slutsatsen:
"Dom är så väldigt många som känner likadant
Och du är ensam, med dina känslor.
Det är dig det är fel på, som vanligt."
-
"Att höra till en minoritet, även om det var en minoritet bestående utav en, var inte att vara galen. Det fanns sanning och det fanns osanning, och om man höll fast vid sanningen, även med hela världen emot sig, så var man inte galen"
- George Orwell
-
Och om jag skulle ta och sluta försöka vara så pretentiös och låtsas otydlig så hade jag ju faktiskt kunnat låta orden komma fram fritt för en gångs skull. Folk säger trots allt till mig att jag bör blogga oftare - och vissa verkar till och med vilja att jag ska börja med någon slags "vanlig blogg" - en sån där som är som en dagbok. Där jag hade berättat att den här veckan kom jag tillbaka från Peace & Love i Borlänge, jobbat förmiddags-skift och haft trevligt med en massa vänner jag inte träffat på ett tag.
Men jag vet inte riktigt.. Kvalité framför kvantitet tänker jag. Och dessutom så har mitt skrivande alltid varit främst för min egen skull, ett sätt att ventilera antar jag? Men folk verkar tycka om att läsa det som kommer fram - och jag måste erkänna att det är ganska trevligt att höra trots allt :).
-
Fast det betyder ju inte att jag kommer att uppdatera oftare än vad jag brukar göra - om jag nu verkligen inte skulle känna för det.
-
Jag vet inte riktigt hur jag mår för tillfället, i det stora hela alltså, (för tillfället är jag en aning förkyld och utmattad och bör sova). Men jag har befunnit mig i det här tillståndet utav.. förnekelse(?) ett tag nu.. Jag har ingen koll på hur länge. Det är någon slags apati som balanserar ut det hela - det hemska känns oftast inte så hemskt och ibland när jag borde vara väldigt glad finns där bara någon slags bedövad glädje. Balans? Nej inte riktigt, jag är helt klart oftare glad än nere nu för tiden. Även om apati kan vara en hemsk känsla i sig..
-
Jag har aldrig nog mycket tid nu för tiden, men så har det varit länge dock.
Om jag hade haft den tid som jag känner att jag vill ha så skulle jag hunnit med: Att städa lägenheten, diska, tvätta kläder, rengöra bilen, byta ut den där vindrutetorkaren som gick sönder någon gång i vintras, spela igenom Diablo 3 fem gånger till, spela igenom alla de där nya spelen som jag i stort sett bara "hunnit" pröva,
*DJUPT ANDETAG*
fortsätta träna Crossfit, vara ute och jogga, umgås massor med Alla mina vänner, bli bra på gitarr och trummor, lära mig animera och göra den där musikvideon till Life/Universe av Detektivbyrån som jag tänkt på så länge, Åka ner till Luleå och fixa min närsynthet med laser, hoppa fallskärm, Resa någonstans utanför Europa, Kolla igenom Indiana Jones-filmerna (som jag inte sett ännu) samt en massa andra filmer, kolla igenom flertalet anime-serier, skriva färdigt min bok, läsa en massa böcker och upptäcka ny musik
...
Ehm, ja, det var väl typ det. Och sen ska man ju hinna ta det lugnt också därimellan alltihopa. Ta det lugnt är väl ungefär det enda jag hinner med för tillfället medan resten utav ovanstående ideér snurrar omkring i huvudet. När ska man hinna med alltihopa egentligen? Och för övrigt så blev det ju.. någonting.. utav den här texten..
Typ.
Men jag vet inte riktigt.. Kvalité framför kvantitet tänker jag. Och dessutom så har mitt skrivande alltid varit främst för min egen skull, ett sätt att ventilera antar jag? Men folk verkar tycka om att läsa det som kommer fram - och jag måste erkänna att det är ganska trevligt att höra trots allt :).
-
Fast det betyder ju inte att jag kommer att uppdatera oftare än vad jag brukar göra - om jag nu verkligen inte skulle känna för det.
-
Jag vet inte riktigt hur jag mår för tillfället, i det stora hela alltså, (för tillfället är jag en aning förkyld och utmattad och bör sova). Men jag har befunnit mig i det här tillståndet utav.. förnekelse(?) ett tag nu.. Jag har ingen koll på hur länge. Det är någon slags apati som balanserar ut det hela - det hemska känns oftast inte så hemskt och ibland när jag borde vara väldigt glad finns där bara någon slags bedövad glädje. Balans? Nej inte riktigt, jag är helt klart oftare glad än nere nu för tiden. Även om apati kan vara en hemsk känsla i sig..
-
Jag har aldrig nog mycket tid nu för tiden, men så har det varit länge dock.
Om jag hade haft den tid som jag känner att jag vill ha så skulle jag hunnit med: Att städa lägenheten, diska, tvätta kläder, rengöra bilen, byta ut den där vindrutetorkaren som gick sönder någon gång i vintras, spela igenom Diablo 3 fem gånger till, spela igenom alla de där nya spelen som jag i stort sett bara "hunnit" pröva,
*DJUPT ANDETAG*
fortsätta träna Crossfit, vara ute och jogga, umgås massor med Alla mina vänner, bli bra på gitarr och trummor, lära mig animera och göra den där musikvideon till Life/Universe av Detektivbyrån som jag tänkt på så länge, Åka ner till Luleå och fixa min närsynthet med laser, hoppa fallskärm, Resa någonstans utanför Europa, Kolla igenom Indiana Jones-filmerna (som jag inte sett ännu) samt en massa andra filmer, kolla igenom flertalet anime-serier, skriva färdigt min bok, läsa en massa böcker och upptäcka ny musik
...
Ehm, ja, det var väl typ det. Och sen ska man ju hinna ta det lugnt också därimellan alltihopa. Ta det lugnt är väl ungefär det enda jag hinner med för tillfället medan resten utav ovanstående ideér snurrar omkring i huvudet. När ska man hinna med alltihopa egentligen? Och för övrigt så blev det ju.. någonting.. utav den här texten..
Typ.
