Pretend
Put on a mask.
Let everyone see.
Who you are supposed to be.
Put on a mask.
Let everyone see.
Who you are meant to be.
Put on a mask.
You can be a star.
Let no one see.
Who you really are.
Let everyone see.
Who you are supposed to be.
Put on a mask.
Let everyone see.
Who you are meant to be.
Put on a mask.
You can be a star.
Let no one see.
Who you really are.
Ensamhetens grundsten
Idag fick jag en ny syn på vad som krävs för att man ska känna ensamhet. Det är lätt att dra slutsatsen - "Om man umgås regelbundet med kompisar/vänner/familj så är man inte ensam." Men jag tror att det ligger lite mer i det än så..
Har ni någonsin känt er ensamma även när eller efter ni umgåtts med tidigare nämnda personer? Jag kan erkänna att jag känner mig ganska ensam just nu (och jag syftar inte på "just nu" som i skrivande stund - då jag faktiskt är den enda varelsen i mitt rum) även fast jag haft sällskap i stort sett hela dagen av vänner och familj. Men hur kan det gå till egentligen?
Jo.. jag tror att det ligger till ungefär så här: Man måste känna sig behövd av personerna man umgås med, som att det faktiskt betyder något för dem att man finns där. Som att man tillför något i deras liv som de skulle vara "ledsna" av att vara utan. Om man enbart umgås med personer som lika gärna hade kunnat göra något annat istället och varit lika glada för det så tror jag att man har lättare att känna sig ensam.
Men samtidigt så handlar det nog om mer än så - man måste nog även känna att man själv får ut något av att umgås med personerna - behovet måste nog vara ömsesidigt för att det ska bli bra.
Nu har jag säkert fått det att låta som att jag inte känner mig behövd av mina vänner och familj eller så låter det som att jag inte känner att jag behöver dem. Men så är det inte - punkt. Det handlar om roller. Min familj har rollen av att de ger mig säkerhet och en grund för mig att stå på - en grund som får mig att finnas till. Mina vänner fyller upp rollen av att finnas där som jämnårig och att vara personer som till en viss del är likadana som mig - "lika barn leka bäst" heter det väl? De finns där för mig när jag vill vara social, spela med någon eller prata om problem med. Och för en del människor så räcker det med att dessa två roller är uppfyllda för att man ska må bra.
Men jag känner att jag behöver något annat också. Något som alltid har varit viktigt i mitt liv. Rollen av kärlek - rollen av närhet. Någon person jag kan älska och som gärna får älska mig tillbaka. Personen som gör så att jag inte behöver somna ensam om nätterna. Personen som jag kan bry mig om utöver allt annat. Och saknaden av en sådan får mig att till en viss del känna mig ensam.
Innan jag fortsätter med mitt prat om "roller" så känner jag att jag vill säga att jag inte riktigt tycker om att uttrycka mig på det sättet, det får det att låta som att man kan byta ut människor hur som helst och att man placerar människor i fack - ser dem som objekt. Men varför jag ändå uttrycker mig så här beror på att det sättet är det lättaste - och kanske även det enda sätt jag vet i det här fallet.
Då kan man ju fråga sig, vilken roll betyder mest? Familjen, vännerna eller kärleken? Jag tror att alla betyder ungefär lika mycket. Tar man bort en utav dem så känner man nog att det är något som fattas och då känslan som jag kallar för "ensamhet". Men det är just det jag är mest osäker på - om det är ensamhet som jag pratat om i all text ovanför? Eller handlar allt det här om någon annan känsla? Jag vet inte riktigt..
Men tills vidare så kallar jag det för ensamhet - för det känns mest rätt för tillfället.
För övrigt..
Det är lustigt hur mycket saker kan betyda i ena stunden och hur lite de kan betyda i andra. Hur helt vanliga handlingar som t.ex. att få gå på toaletten eller att äta en bit choklad (eller en pepparkaka ;D) kan kännas så underbara när man verkligen ha behövt dem. För när man är och kollar en film på bio så vill man ju ogärna tränga sig förbi alla personer som sitter ner och missa en del av filmen man betalat för "bara" för att gå på toaletten? Och vilka underbara euforiska känslor som fullkomligt kan skölja över en när man väl äter något man verkligen gillar efter att ha varit riktigt hungrig eller sugen ett längre tag. Medan man andra dagar kan tycka att det bara är jobbigt att behöva gå på toaletten eller att behöva äta.
Vi är underliga, vi människor.
Har ni någonsin känt er ensamma även när eller efter ni umgåtts med tidigare nämnda personer? Jag kan erkänna att jag känner mig ganska ensam just nu (och jag syftar inte på "just nu" som i skrivande stund - då jag faktiskt är den enda varelsen i mitt rum) även fast jag haft sällskap i stort sett hela dagen av vänner och familj. Men hur kan det gå till egentligen?
Jo.. jag tror att det ligger till ungefär så här: Man måste känna sig behövd av personerna man umgås med, som att det faktiskt betyder något för dem att man finns där. Som att man tillför något i deras liv som de skulle vara "ledsna" av att vara utan. Om man enbart umgås med personer som lika gärna hade kunnat göra något annat istället och varit lika glada för det så tror jag att man har lättare att känna sig ensam.
Men samtidigt så handlar det nog om mer än så - man måste nog även känna att man själv får ut något av att umgås med personerna - behovet måste nog vara ömsesidigt för att det ska bli bra.
Nu har jag säkert fått det att låta som att jag inte känner mig behövd av mina vänner och familj eller så låter det som att jag inte känner att jag behöver dem. Men så är det inte - punkt. Det handlar om roller. Min familj har rollen av att de ger mig säkerhet och en grund för mig att stå på - en grund som får mig att finnas till. Mina vänner fyller upp rollen av att finnas där som jämnårig och att vara personer som till en viss del är likadana som mig - "lika barn leka bäst" heter det väl? De finns där för mig när jag vill vara social, spela med någon eller prata om problem med. Och för en del människor så räcker det med att dessa två roller är uppfyllda för att man ska må bra.
Men jag känner att jag behöver något annat också. Något som alltid har varit viktigt i mitt liv. Rollen av kärlek - rollen av närhet. Någon person jag kan älska och som gärna får älska mig tillbaka. Personen som gör så att jag inte behöver somna ensam om nätterna. Personen som jag kan bry mig om utöver allt annat. Och saknaden av en sådan får mig att till en viss del känna mig ensam.
Innan jag fortsätter med mitt prat om "roller" så känner jag att jag vill säga att jag inte riktigt tycker om att uttrycka mig på det sättet, det får det att låta som att man kan byta ut människor hur som helst och att man placerar människor i fack - ser dem som objekt. Men varför jag ändå uttrycker mig så här beror på att det sättet är det lättaste - och kanske även det enda sätt jag vet i det här fallet.
Då kan man ju fråga sig, vilken roll betyder mest? Familjen, vännerna eller kärleken? Jag tror att alla betyder ungefär lika mycket. Tar man bort en utav dem så känner man nog att det är något som fattas och då känslan som jag kallar för "ensamhet". Men det är just det jag är mest osäker på - om det är ensamhet som jag pratat om i all text ovanför? Eller handlar allt det här om någon annan känsla? Jag vet inte riktigt..
Men tills vidare så kallar jag det för ensamhet - för det känns mest rätt för tillfället.
För övrigt..
Det är lustigt hur mycket saker kan betyda i ena stunden och hur lite de kan betyda i andra. Hur helt vanliga handlingar som t.ex. att få gå på toaletten eller att äta en bit choklad (eller en pepparkaka ;D) kan kännas så underbara när man verkligen ha behövt dem. För när man är och kollar en film på bio så vill man ju ogärna tränga sig förbi alla personer som sitter ner och missa en del av filmen man betalat för "bara" för att gå på toaletten? Och vilka underbara euforiska känslor som fullkomligt kan skölja över en när man väl äter något man verkligen gillar efter att ha varit riktigt hungrig eller sugen ett längre tag. Medan man andra dagar kan tycka att det bara är jobbigt att behöva gå på toaletten eller att behöva äta.
Vi är underliga, vi människor.
Livets vinter
En symfoni av smärta.
En era av sorg.
Mörkret i mitt hjärta.
Skuggorna i min borg.
Förtvivlan jag känner.
I de tomma salar.
Minnena som bränner.
Minnena som talar.
Kärleken jag hade.
Ljuvlig och underbar.
Sårades och blödde.
Tills inget fanns kvar.
Ljus blev mörker.
Leende blev gråt.
Livets vinter.
Tog sin början då.
Ett liv av förtvivlan.
Ser jag framför.
Den slutliga vilan.
Då jag vittrar och dör..
En ljudligt skall.
En mans nöd.
Snöa fall.
Och vinterdöd.
En era av sorg.
Mörkret i mitt hjärta.
Skuggorna i min borg.
Förtvivlan jag känner.
I de tomma salar.
Minnena som bränner.
Minnena som talar.
Kärleken jag hade.
Ljuvlig och underbar.
Sårades och blödde.
Tills inget fanns kvar.
Ljus blev mörker.
Leende blev gråt.
Livets vinter.
Tog sin början då.
Ett liv av förtvivlan.
Ser jag framför.
Den slutliga vilan.
Då jag vittrar och dör..
En ljudligt skall.
En mans nöd.
Snöa fall.
Och vinterdöd.
Gud eller inte?
Frågan som kom upp i mitt huvud tidigare idag - varför tror jag inte på gud? Först så kände jag mig säker - gud finns inte och det är bara trams att det skulle finnas någon konstig gammal gubbe uppe i himlen som skulle skapat alltihopa och så vidare. Men det är ju ett ganska trångsynt sätt att se det hela på - att tolka gud som en varelse och nästan göra honom mänsklig i vissa avseenden. Nej, det är ju inte riktigt det som är hela poängen med tron om en gud - om jag inte fattat helt fel? När man tror på gud så tror man inte direkt på den "gud" som brukar framställas i t.ex. komediserier - en gammal man i vita kläder och vitt skägg.
Nej, om jag uppfattat det rätt så är tron oftare att gud skulle vara en sorts kraft med en vilja. Men sedan att det skulle vara en vänlig kraft som faktiskt kan hjälpa oss människor i vår vardag - det låter som svammel i mina öron. Nej, min syn på en potentiell gud är väl något sådant här:
Jag känner mig inte helt övertygad över att det inte existerar eller har existerat någon slags gudomlig kraft överhuvudtaget - det jag mest funderar över gällande det är om alltings början, skapelsen. Jag känner mig inte riktigt nöjd med förklaringen om "big bang" och att det till slut skulle leda till de perfekta levnadsförhållandena på jorden som i sin tur skulle leda till utvecklingen från små plankton i havet till vanliga däggdjur och för att sedan människan, som är så pass olik alla andra varelser på planeten, skulle få en intelligens som överstiger allt annat på jorden. Att allt det där skulle ske utav en slump är lite svårt att tänka sig och sen finns det ju alltid det klassiska problemet "När började tiden egentligen?" och följdfrågan "men vad hände innan det?".
Någonstans däremellan skapelsen av allt, jorden, ekosystem och människans intelligens så känns det som att det fanns någon kraft eller vilja som liksom hjälpte till att ordna alltihopa. Men efter att det väl hade blivit ordnat, när alla system och regler var satta, så känns det som att den här, om vi nu ska kalla det för det, "skaparguden" har varit frånvarande.
Bibeln ser jag i stort sett som en sagobok men samtidigt så är det ju svårt att säga hur det verkligen var för 2000 år sedan. Men om vi nu skulle anta att det som står i bibeln är sant - att gud var närvarande, bad Noa bygga en ark för att sedan dränka hela jorden, överröste regn av grodor och andra hemskheter över människorna och höll på med andra olika mirakel så skulle vi väl märkt om en sådan gud skulle funnits idag? Eller under de senaste 1000 åren t.ex.? Eller vart tog gud vägen egentligen?
Nej, jag delar inte alls den synen som bibeln har på gud och inte heller bibelns skapelseberättelse - men jag är inte heller riktigt nöjd med förklaringen som evolutionsteorin ger.
Så varför inte blanda lite :)?
Nej, om jag uppfattat det rätt så är tron oftare att gud skulle vara en sorts kraft med en vilja. Men sedan att det skulle vara en vänlig kraft som faktiskt kan hjälpa oss människor i vår vardag - det låter som svammel i mina öron. Nej, min syn på en potentiell gud är väl något sådant här:
Jag känner mig inte helt övertygad över att det inte existerar eller har existerat någon slags gudomlig kraft överhuvudtaget - det jag mest funderar över gällande det är om alltings början, skapelsen. Jag känner mig inte riktigt nöjd med förklaringen om "big bang" och att det till slut skulle leda till de perfekta levnadsförhållandena på jorden som i sin tur skulle leda till utvecklingen från små plankton i havet till vanliga däggdjur och för att sedan människan, som är så pass olik alla andra varelser på planeten, skulle få en intelligens som överstiger allt annat på jorden. Att allt det där skulle ske utav en slump är lite svårt att tänka sig och sen finns det ju alltid det klassiska problemet "När började tiden egentligen?" och följdfrågan "men vad hände innan det?".
Någonstans däremellan skapelsen av allt, jorden, ekosystem och människans intelligens så känns det som att det fanns någon kraft eller vilja som liksom hjälpte till att ordna alltihopa. Men efter att det väl hade blivit ordnat, när alla system och regler var satta, så känns det som att den här, om vi nu ska kalla det för det, "skaparguden" har varit frånvarande.
Bibeln ser jag i stort sett som en sagobok men samtidigt så är det ju svårt att säga hur det verkligen var för 2000 år sedan. Men om vi nu skulle anta att det som står i bibeln är sant - att gud var närvarande, bad Noa bygga en ark för att sedan dränka hela jorden, överröste regn av grodor och andra hemskheter över människorna och höll på med andra olika mirakel så skulle vi väl märkt om en sådan gud skulle funnits idag? Eller under de senaste 1000 åren t.ex.? Eller vart tog gud vägen egentligen?
Nej, jag delar inte alls den synen som bibeln har på gud och inte heller bibelns skapelseberättelse - men jag är inte heller riktigt nöjd med förklaringen som evolutionsteorin ger.
Så varför inte blanda lite :)?
Achievment Earned - Lose a job
Ja, det blev som jag befarade - chefen svarade "Nej, jag tror att vi klarar oss.." idag på frågan jag ställde: "Aa, hur blir det nu? Ska jag jobba nästa vecka också..?".
Och i det tillfället, i det svaret, så blev jag åter igen arbetslös. Jag var inte direkt överraskad men nog blev man lite nedstämd ändå. Det är väl aldrig roligt att bli avskedad antar jag?
Men men, det blir väl att vara ledig ett tag - och jag kommer garanterat att uppskatta att få sova längre än klockan 6.00 på morgonen i alla fall. Det kommer vara skönt. I början åtminstone. Men sedan, efter helgen, får jag väl ta ett snack med min jobbcoach och arbetsförmedlingen igen och försöka komma på en plan för hur jag kan få jobb igen - och om det inte fungerar så är det väl bara att vänta besked från högskolan antar jag?
Aja, möjligheterna finns där. Det är bara för mig att ta tag i dem och göra något av livet.
Och i det tillfället, i det svaret, så blev jag åter igen arbetslös. Jag var inte direkt överraskad men nog blev man lite nedstämd ändå. Det är väl aldrig roligt att bli avskedad antar jag?
Men men, det blir väl att vara ledig ett tag - och jag kommer garanterat att uppskatta att få sova längre än klockan 6.00 på morgonen i alla fall. Det kommer vara skönt. I början åtminstone. Men sedan, efter helgen, får jag väl ta ett snack med min jobbcoach och arbetsförmedlingen igen och försöka komma på en plan för hur jag kan få jobb igen - och om det inte fungerar så är det väl bara att vänta besked från högskolan antar jag?
Aja, möjligheterna finns där. Det är bara för mig att ta tag i dem och göra något av livet.
Mer fritid snart?
Ja, igår fick man reda på av chefen att det bara var den här veckan som jag hade det säkert på jobbet. Varför det är så beror på flera olika anledningar - men det har inget att göra med att jag misskött mig eller något liknande. Men hur som helst - nästa vecka kanske jag är arbetslös igen. Och jag har väl lite blandade känslor om det..
Det hade ju varit skönt att få klart lärlingsutbildningen och få det där jäkla certifikatet som elektriker och bäst hade ju varit att ha säkert jobb de där 1600 timmarna som krävs - men det ser ju inte ut som någon möjlighet just nu.. Men jag är inte ledsen för det ^^. Arbetslivet var ju trots allt ganska slitet - speciellt i jämförelse med att vara arbetslös och kunna göra vad man vill och vakna när man vill. Så det skulle ju vara rätt skönt - för en stund åtminstone.
Och det positiva med jobbet jag haft nu är ju att det har gett mig en merit att ha med på mitt CV - plus att man då kan svara "ja" på frågan "Har du haft någon tidigare anställning?". Kommer att kännas bra :).
Annars så vet jag inte riktigt vad jag vill heller - jag har sökt nu till Tekniskt Basår på Luleå Tekniska Universitet som börjar nu till våren - men jag får väl se om jag kommer in och hur jag väl gör om jag skulle komma in. Men helt omöjligt är det inte att jag flyttar till Luleå och blir student i början av nästa år.
Hur som helst - jag är optimistisk gällande livet och det känns som att det löser sig, på ett eller annat vis :).
Och vem vet? Jag kanske får behålla jobbet trots allt..
Det hade ju varit skönt att få klart lärlingsutbildningen och få det där jäkla certifikatet som elektriker och bäst hade ju varit att ha säkert jobb de där 1600 timmarna som krävs - men det ser ju inte ut som någon möjlighet just nu.. Men jag är inte ledsen för det ^^. Arbetslivet var ju trots allt ganska slitet - speciellt i jämförelse med att vara arbetslös och kunna göra vad man vill och vakna när man vill. Så det skulle ju vara rätt skönt - för en stund åtminstone.
Och det positiva med jobbet jag haft nu är ju att det har gett mig en merit att ha med på mitt CV - plus att man då kan svara "ja" på frågan "Har du haft någon tidigare anställning?". Kommer att kännas bra :).
Annars så vet jag inte riktigt vad jag vill heller - jag har sökt nu till Tekniskt Basår på Luleå Tekniska Universitet som börjar nu till våren - men jag får väl se om jag kommer in och hur jag väl gör om jag skulle komma in. Men helt omöjligt är det inte att jag flyttar till Luleå och blir student i början av nästa år.
Hur som helst - jag är optimistisk gällande livet och det känns som att det löser sig, på ett eller annat vis :).
Och vem vet? Jag kanske får behålla jobbet trots allt..
Lars Winnerbäck & Melissa Horn - Som jag hade dig förut
Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår
Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt
Och jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag vill nog inte kapa bort en del av mitt liv, egentligen..
Exakt nitton - bara idag
Idag är det exakt nitton år sedan som jag föddes och anlände till den här världen.
För nitton år sedan var jag otroligt liten och vägde knappt någonting (vilket kanske fortfarande stämmer till en viss del xD?) och idag, nitton år senare, jobbar man som elektriker. Och därimellan har det ju hänt en hel del.
Tänkte på min livssituation idag - jobb som elektriker, singel, bor fortfarande hemma och så vidare. Sedan tänkte jag tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan och jag slogs av hur annorlunda det var. Hur mycket som förändrats på ett år. Sedan såg jag tillbaka ännu ett år och minnena blev lite luddigare. Och så fortsatte jag så tills jag inte kom ihåg hur mitt liv såg ut längre - vilket inte tog så länge. Det gav en perspektiv på saker och ting.
Om så här mycket har förändrats sedan förra gången jag fyllde år, hur kommer det inte att se ut om ett år? Studerar jag? Har jag egen lägenhet? Har jag hittat kärlek igen? Bor jag ens kvar i Kiruna? Kommer jag att leva i ett år till?
Och saker som känns som en stor del utav mitt liv - så som gymnasietiden och mitt förhållande med Lintu (två saker som varade nästan ungefär lika länge) kanske jag bara kommer att se som en liten period i mitt liv om några år? Kommer den här tiden som jag minns så väl nu också bara vara luddiga minnen om några år? Men även om minnen blir luddiga så behöver det inte betyda att de tappar i betydelse. Det föregågna betyder - på sitt eget lilla underliga vis.
Dock så ser jag mig själv som en människa som i det stora hela lever i nuet - det är idag och kanske imorgon som betyder mest och som behöver ägnas mest tankeverksamhet åt. För det är ju trots allt idag vi lever - inte igår eller imorgon - utan nu, idag.
Det som hände igår kan man inte förändra och det som händer imorgon är oklart - det är idag vi kan ta tag i livet, varje dag.
Men om vi ska gå tillbaka till tillbakablickandet en stund innan jag avslutar - var mitt liv bättre för ett år sedan? Ja - det skulle jag nog säga. Jag ser inte vad som skulle vara bättre idag än för ett år sedan - det mesta har tappat känns det som.
Undrar hur jag ser på saken nästa år?
För nitton år sedan var jag otroligt liten och vägde knappt någonting (vilket kanske fortfarande stämmer till en viss del xD?) och idag, nitton år senare, jobbar man som elektriker. Och därimellan har det ju hänt en hel del.
Tänkte på min livssituation idag - jobb som elektriker, singel, bor fortfarande hemma och så vidare. Sedan tänkte jag tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan och jag slogs av hur annorlunda det var. Hur mycket som förändrats på ett år. Sedan såg jag tillbaka ännu ett år och minnena blev lite luddigare. Och så fortsatte jag så tills jag inte kom ihåg hur mitt liv såg ut längre - vilket inte tog så länge. Det gav en perspektiv på saker och ting.
Om så här mycket har förändrats sedan förra gången jag fyllde år, hur kommer det inte att se ut om ett år? Studerar jag? Har jag egen lägenhet? Har jag hittat kärlek igen? Bor jag ens kvar i Kiruna? Kommer jag att leva i ett år till?
Och saker som känns som en stor del utav mitt liv - så som gymnasietiden och mitt förhållande med Lintu (två saker som varade nästan ungefär lika länge) kanske jag bara kommer att se som en liten period i mitt liv om några år? Kommer den här tiden som jag minns så väl nu också bara vara luddiga minnen om några år? Men även om minnen blir luddiga så behöver det inte betyda att de tappar i betydelse. Det föregågna betyder - på sitt eget lilla underliga vis.
Dock så ser jag mig själv som en människa som i det stora hela lever i nuet - det är idag och kanske imorgon som betyder mest och som behöver ägnas mest tankeverksamhet åt. För det är ju trots allt idag vi lever - inte igår eller imorgon - utan nu, idag.
Det som hände igår kan man inte förändra och det som händer imorgon är oklart - det är idag vi kan ta tag i livet, varje dag.
Men om vi ska gå tillbaka till tillbakablickandet en stund innan jag avslutar - var mitt liv bättre för ett år sedan? Ja - det skulle jag nog säga. Jag ser inte vad som skulle vara bättre idag än för ett år sedan - det mesta har tappat känns det som.
Undrar hur jag ser på saken nästa år?
