Klaggen

Än en gång är jag nu sen med att skriva denna blogg - men det börjar nästan bli tradition vid det här laget. Så.. låt oss sammanfatta år 2018´.

 

 

Vid tolvslaget stod jag, Denise och vår vän Patrik ute i kylan på mjölkuddsbanken (den långa raksträckan mellan Luleå Centrum och vårt bostadsområde) och insåg att vi inte skulle hinna fram till kommunens årliga fyrverkeri. Så vi bestämde oss för att fira nyåret där och då, och öppnade vår flaska med mousserande vin för att sedan skicka runt den till den var tom. Efter det vandrade vi omkring en stund innan det var dags att bege sig hemåt igen. Inte de bästa första timmarna jag spenderat av ett nytt år, men ändå helt okej.

 

Under Januari hade vi fortfarande en del kvar att ordna efter bilolyckan (då vi kolliderade med en älg). Vad som hade varit en väldigt jobbig händelse vände till något positivt när vi köpte en ny bil under början av månaden. Bara en sån sak som att ha bluetooth i bilen var riktigt trevligt. Att ordna en ny bil var den sista grejen vi behövde fixa relaterat till olyckan så när vi väl hade bilen kunde vi äntligen lämna tankarna kring händelsen bakom oss. 

 

Under månaden jobbade jag fortfarande kvar som enhetschef under personlig assistans men om jag minns rätt så hade jag sagt upp mig vid denna tid. Jag och min chef kom överens om att jag skulle jobba fram till den sista februari innan jag kunde sluta. Min arbetssituation under denna tid bestod därför i att känna mig i närheten till att bli utbränd, se fram emot dagen då jag inte behöver sköta alla ansvar som ingår i jobbet, försöka så gott jag kunde med att sköta alla dessa ansvar och förbereda så att min efterträdare har en chans att klara av dens jobb när den väl tar över. Sammanfattningsvis var min motivation till att arbeta nere på botten och i stort sett varje dag jag satt på bussen på väg till jobbet hade jag ganska rejäl ångest. För att inte tala om att jag brukar vara mer nedstämd under denna kallaste och mörkaste tid på året.

 

 

En av de värsta sakerna med min upplevelse av att vara på gränsen till att bli utbränd berodde på den ständiga saknaden av energi efter jobbet och under helgerna. Efter att ha spenderat morgonen med ångest, åtta-nio timmar av arbetsdagen med att må dåligt och känna sig misslyckad brukade jag komma hem och känna mig helt utmattad. För trött för att orka med hushållssysslor och nöjen - som att spela eller kolla på film eller serier. Istället ville jag mest gå och lägga mig tidigt för att orka med nästa dag. Efter några månader av denna hemska cykel började jag känna att jag inte längre hade något liv. Mina tidigare fritidsintressen och det mesta av vad som varit positivt med livet orkade jag inte med längre. Istället var det jobbet, som jag inte stod ut med, som tömde mig på allt jag hade och ständigt snurrade omkring i mitt huvud.

Ungefär så såg februari ut för min del. Men när månaden var över så slutade även min anställning och jag lämnade mitt kontor med ett stort leende. Jag kände mig fri igen och skulle börja kunna leva igen.

 

 

Min plan för vad jag skulle göra under den kommande tiden var att under åtminstone de första två veckorna försöka leva med så få krav på mig som möjligt. Att bara kunna ta dagen som den kommer och göra vad jag känner för. Tekniskt sett var jag arbetslös men jag såg det som att jag hade semester/rehabilitering. Så under den första tiden satt jag nog mest vid datorn, kollade YouTube och spelade, samt var ute och promenerade de dagar då det var fint väder ute. Det var en väldigt behaglig tid i jämförelse med hur jag hade haft det bara någon vecka tidigare.

 

Efter en tids lugn tog jag beslutet att lära mig producera elektronisk musik. Jag började med att kolla tiotals videor på YouTube för att få en bild av vilken slags utrustning och program man behöver samt för att kunna bestämma mig vilka specifika produkter jag skulle behöva skaffa. Kortfattat insåg jag att jag skulle behöva följande: En dator (vilket jag redan hade), ett program för att skapa musiken i (Digital Audio Workstation - DAW) och slutligen någon slags kontroller/instrument för att kunna spela toner eller trummor på - och att detta skulle vara kompatibelt med den DAW jag väljer. 

 

Efter mina efterforskningar valde jag Ableton Live som DAW och Ableton Push 2 som MIDI-kontroller. Det var ett av de dyrare alternativen men jag tänkte att  om jag nu ska lära mig detta så ska jag inte kunna skylla på att mina förutsättningar var dåliga. När beslutet var taget var det bara att beställa utrustningen och vänta..

 

 

 

Självdisciplin har tidigare varit min största svaghet när jag har försökt lära mig ett instrument (bas, gitarr). Det börjar med att jag skaffat mig utrustningen och känt mig exalterad över att lära mig någon av mina favoritlåtar eller åtminstone kunna spela någonting som man känner igen. Jag tror dock att detta är lite fel ände att börja med, eftersom det som hände var att jag inte riktigt insåg hur svårt det skulle vara att överhuvudtaget kunna spela någonting på ett instrument. Jag hade inte riktigt räknat med hur frustrerande det är att vara dålig på ett instrument - veta hur man vill att det ska låta men oavsett hur mycket man fokuserar vara oförmögen till att framföra något som ens är i närheten av det. Jag insåg inte heller hur många timmar av regelbunden träning som skulle krävas för att bli bättre. Så resultatet blev att jag under en tid lite osystematiskt och sporadiskt satte mig ner och försökte öva på mitt instrument, blev frustrerad över att det inte gick bra, och snabbt slutade öva. För att efter ett tag tappa motivationen helt och låta instrumentet bli liggandes någonstans.

 

Jag insåg allt detta innan jag började lära mig producera elektronisk musik. Men jag tänkte att skillnaderna denna gång skulle vara att jag är mognare som person, har bättre kunskaper om musik överlag, nu hade en vardag då jag verkligen hade möjlighet att fokusera på att lära mig samt att det är ett större fokus på att lära sig ett program (för att kunna göra elektronisk musik) istället för att lära sig motorik och muskelminne (för att lära sig spela bas eller gitarr).

 

Så hur gick det då? Sådär, måste jag säga.. Lärprocessen för elektronisk musik har helt klart varit roligare och överlag gått bättre än tidigare men jag har ändå haft problem med självdisciplinen. Bland annat har det varit svårt att lära mig att arbeta effektivt i programmet och jag insåg efter ett tag att bättre kunskaper om musikteori hade varit en fördel.

 

En annan intressant insikt var hur processen och verktygen man använder påverkar det man producerar. Det jag menar är att musiken jag skapar i slutändan kommer att bli väldigt annorlunda beroende på om jag sitter för mig själv i lugn och ro och försöker komma på melodier jämfört med att om jag sitter vid datorn, i programmet, och skapar melodier genom att pröva mig fram på min Push 2. Innan jag började lära mig om elektronisk musik föreställde jag mig att det skulle vara någorlunda enkelt att överföra mina idéer som jag hade i huvudet till programmet, bara jag hade rätt verktyg och kunskaper om hur jag använder verktygen. Men i praktiken, när jag väl sitter där i programmet så är det svårt för mig att hålla kvar min idé jag hade från början under tiden jag prövar mig fram med olika instrument, trumtakter och annat. Det är som att idén försvinner under tiden jag försöker skapa den, och efter ett tag sitter jag mest och känner mig förvirrad och vet inte vad det var tänkt att jag skulle göra. Jag behöver hitta ett bättre sätt att arbeta på helt enkelt. 

 

Än så länge har det gått lite trögt med min musikproduktion men jämfört med tidigare försök att lära sig instrument så känner jag inte att jag har gett upp helt ännu. Jag känner mig fortfarande rätt motiverad att skapa egna låtar jag kan känna mig nöjd över men har lite svårt att komma igång och har spenderar för mycket tid åt datorspel och YouTube istället. Slutskrivet om musik nu dock!

 

 

Vid det här laget var känslorna av utmattningssyndrom långt borta och jag mådde mycket bättre. Dagarna rullade som på och jag blev överraskad över att jag inte kände att det fanns nog mycket tid för att hinna med allt jag ville göra. Jag menar, jag insåg att jag aldrig kommer att ha mer fritid än jag hade då, men fortfarande kände jag att det fanns massor av spel och serier jag inte hade tid att uppleva. På något sätt var det som att jag inte fick så mycket mer gjort under min tid som ledig jämfört med hur mycket jag brukar hinna få gjort när jag jobbar - tiden då jag prokrastinerar ökar bara. Vilket är lite tragiskt.

 

Våren och försommaren var annars en väldigt trevlig period att vara ledig under, att vara fri att när som helst och vilken dag som helst kunna ge sig ut för att promenera eller jogga. 

 

Under dessa månader hade jag så klart haft tankar på vilket mitt nästa jobb skulle bli samt när jag skulle börja med detta. Jag levde på sparade pengar och gick minus flera tusen varje månad - vilket så klart inte är hållbart hur länge som helst. En idé jag hade var att jobba som korttidsvikarie i skola och förskola och när jag väl började känna mig utvilad skickade jag in en ansökan om att göra detta. Vad jag inte hade räknat med var att det skulle ta två månader för min ansökan att bli hanterad innan jag kunde börja jobba, vilket innebar att jag bara hann jobba några få dagar innan sommarlovet började för skolorna.  

 

Under denna månad skaffade vi även två nya gerbiler: Rocket & Groot. Dessa två krabater skulle så småningom visa sig vara väldigt aktiva, sociala och rymningsbenägna av sig. Men söta är dom ändå :).

 

 

 

Som arbetslös är sommarjobb ett fantastiskt tillfälle att komma in på en arbetsplats och ha en chans att få förlängt när sommaren är slut. Jag valde dock att inte jobba denna sommar. Under de senaste fem somrarna har jag jobbat mer eller mindre och därmed inte kunnat uppleva sommaren på riktigt. Jag är en person som bor på fel ställe i och med att jag är rätt så trött på kyla, snö och mörker. Därför uppskattar jag verkligen de varma ljusa dagar då man också är ledig, då det är skönt att kunna vara ute i bara t-shirt och shorts och man är fri att göra vad man vill och åka vart man vill. Dessa tankar och känslor var grunden till mitt beslut att vara ledig denna sommar - även fast det skulle bli en stor nackdel yrkesmässigt och ekonomiskt.

 

Med facit i hand var det en riktigt bra sommar att vara ledig under. Jag tror inte att värmeböljan undgick någon. Så sommaren spenderades med sol, öl och att umgås med familjen för det mesta. Jag ångrar verkligen inte att jag valde att vara ledig denna tid.  

 

 

När både jag och Denise nu var lediga samtidigt under en längre period så hade det varit ett bra tillfälle att resa någonstans. Vi funderade och diskuterade kring det men insåg att det skulle bli för dyrt med tanke på att jag varit och skulle vara utan inkomst under en så lång period. Sen var vi lite begränsade av våra två små nya gerbiler som fortfarande behövde bli säkrare, lära sig känna oss och bli handtama. Nej, vi fick försöka hitta på saker som inte låg så långt bort från Luleå och inte kostade så mycket.

 

En aktivitet som vi båda lärde oss att uppskatta var att spela discgolf. Vi hade prövat det några år tidigare men sedan inte tänkt på det desto mer. Men denna sommar köpte jag ett startpaket och begav mig iväg till en av Luleås tre banor för att spela. Discgolf passade mig väldigt bra med tanke på att det är en väldigt billig sport att börja med - för ungefär 300 kr får man en putter, en midrange och en driver och när man väl har några discar är det bara att bege sig ut till en bana och börja spela. På alla Luleås banor är det gratis att spela dessutom. Jag är inte heller någon tävlingsmänniska direkt så det är skönt att egentligen kunna spela främst mot sig själv och ha friheten att kunna göra egna regler om man så vill det. Det är också en rätt harmonisk sport, så det är också nice. Efter ett tag fick jag även med mig Denise som också lärde sig att gilla aktiviteten. Luleås banor är helt okej dessutom, så det är ett plus.

 

 

Jag tror att augusti i stort fortsatte i samma spår som resten av sommaren - ledighet, värme, öl, discgolf och umgås med familjen. Trevliga tider helt enkelt. Mot slutet av månaden började förskolorna i Luleå öppna igen och behovet av vikarier uppstod. Efter att ha jobbat några dagar på lite olika ställen fick jag ett längre vikariat på en och samma förskola. Det var skönt att hinna lära sig namnen på personalen och barnen på skolan samt rutinerna så man slapp känna sig så förvirrad hela tiden. 

 

Tanken var att jag nu under hösten skulle söka ett jobb som lämpar sig gentemot min kandidatexamen samtidigt som jag jobbade som springvikarie inom skolorna. Så småningom skulle det visa sig att jobba inom förskola var ett av de roligaste jobben jag haft, och trots att lönen inte kom i närheten av vad jag hade haft som enhetschef så kändes jobbet tio gånger bättre än mitt föregående jobb som chef. Är det en lärdom jag verkligen fått under året så är det att lönen verkligen inte är allt.

 

 

 

 

 

Så med tanke på tidigare stycke så tackade jag "ja" när jag en dag blev erbjuden ett vikariat på en förskola som sträckte sig ända fram till den sista januari. Om jag nu accepterade detta vikariat skulle jag inte riskera att behöva jobba på olika ställen från dag till dag och verkligen kunna jobba ur ett mer långsiktigt perspektiv, samtidigt som jag fortfarande tyckte jobbet i sig var roligt. Och om jag nu skulle hitta något annat lockande jobb så kan jag ju alltid sluta från vikariatet - man är ju som inte riktigt lika fast som när man är tillsvidareanställd. Nackdelen är väl då fortfarande att lönen är sämre än vad jag hade kunnat få på ett jobb som är mer lämpat mot den examen jag har, men som sagt, lönen är inte allt.

 

Vid det här laget jobbade jag i stort sett heltid som vikarie annars och började komma in i mer normala vardagsrutiner igen. Det var skönt att må bra, vara ordentligt utvilad och inte ha ångest inför jobbet. 

 

 

 

Under månaden började det till slut bli kallare utomhus och jag fyllde tjugoåtta utan att jag brydde mig desto mer om ökningen av denna siffra. Så småningom slutade jag som springvikarie och började på mitt långtidsvikariat och började tänka mer långsiktigt kring jobbet på förskolan. Jag skulle inse att ett långt vikariat på en förskola även innebar att man faktiskt får se hur barnen utvecklas - hos de minsta barnen hinner det hända en hel del på några månader. Vissa lär sig att börja gå och vissa lär sig att börja prata till exempel.

 

Under året har mina övriga intressen, bortsett från discgolfen, varit ungefär de samma: jag har fortsatt spela ungefär samma spel förutom att jag hoppat på det å så populära spelläget "Battle Royale" genom att spela en hel del Fortnite (tillsammans med alla kids som blivit beroende av spelet). Jag har fortsatt kolla en hel del YouTube varje dag och lyssnar mest på Synthwave och metal om dagarna. Har hängt med i och varit en aning förvånad över att superhjältefilmer fortfarande är så populära, jag trodde ärligt talat att folk skulle börja ledsna på dessa vid det här laget. Men å andra sidan så var Avengers: Infinity War rätt bra faktiskt. Har kollat serier som Mr Robot, Black Mirror, The End of the F***ing World för att nämna några. Hade velat läsa mer böcker också, men som jag skrev tidigare så kände jag inte ens när jag var arbetslös att jag hade tid att uppleva allt jag ville hinna med. Jag har nog lite för många intressen egentligen..

 

 

November var nog en av de mest vanliga månaderna under året. Vintern kom, jag hade ett fast schema och en fast arbetsplats att jobba efter och vardagen började rulla på precis som om jag hade levt på detta sätt under flera års tid. Man vänjer sig snabbt vid situationen man hamnar i, förutsatt att den inte håller på att ta död på en.

 

 

Denna jul skulle firas tillsammans nere hos Denise's familj och denna gång valde vi att ta bilen fram och tillbaka för att på så vis kunna ta med oss gerbilerna. Resan ner gick bra men någon dag efter att vi kommit fram märkte vi att en av våra äldre gerbiler R2-D2 (Artoo) blivit sjuk. Han hade tidigare, vid några tillfällen, haft svårt med att öppna sina ögon efter att han sovit. Om någon av er haft en rejäl ögoninflammation någon gång kanske ni också varit med om att vakna upp med att ögonen är fastklistrade. Tyvärr blev han snabbt sämre och verkade sluta äta och blev liten och mager. På juldagen gick han bort.

 

Jag blev lite förvånad över att jag reagerade så starkt som jag gjorde över detta. Jag kände en väldig sorg över händelsen. För att ge er en förståelse över varför behöver ni förstå lite om gnagare. Gerbiler är flockdjur och väldigt sociala av sig. Dom busas, bygger gångar, masserar, tvättar och sover med varandra varje dag. Jag kan omöjligt veta om gerbiler känner likadant som oss människor med deras livskamrater, men jag inbillar mig att de känner på något slags liknande sätt. Möss och råttor är trots annat så populära försöksdjur inom psykologisk forskning och forskning överlag på grund av att dom har mycket gemensamt med människan. Artoo och BeeBee hade varit tillsammans sedan födseln och vi köpte dom tillsammans och plötsligt blev BeeBee helt ensam där i buren.

 

Förutom att det kändes tråkigt att Artoo gick bort så kändes det jobbigare att veta att BeeBee blev ensam kvar. Jag oroade mig över att han skulle bli deprimerad och sluta äta och också gå bort så småningom. Någon dag efter att Artoo gick bort fick vi reda på att min familjs labrador Tessy hade väldigt dåliga levervärden - hennes lever fungerade knappt längre. Detta kom inte som någon större överraskning då hon haft problem med magen under en längre tid, hon var ändå tolv år gammal, vilket är gammalt för en labrador. Men det var ändå jobbigt att få det bekräftat att det var kört, att hon inte skulle leva länge till om vi bara lät henne vara. Så inom loppet av några dagar förlorade jag två husdjur, varav ett av dessa hade jag haft tolv fina år tillsammans med. 

 

Som ni kanske förstår så förstörde detta julstämningen en del för mig och min familj..

 

Nu ska jag gå in en liten sväng in på 2019 men jag behöver göra det för att berätta om vad som hände med våra gerbiler. Efter de röda dagarna efter nyåret hade passerat så hittade vi en lösning på BeeBee's ensamhet - det fanns nämligen två gerbilbäbisar tillgängliga att köpa inne i Uppsala. Vanligtvis är det väldigt svårt att para ihop gerbiler med varandra - dom är oftast väldigt aggresiva mot gerbiler utanför deras flock. Men när det kommer till bäbisar så brukar äldre gerbiler välkomna och ta hand om dom när dessa introduceras. Så vi åkte förbi till Uppsala, köpte och hämtade två små gnagare som fick heta Deckard Cain ("Cain") och Leoric ("Leo"). Vi var ändå lite oroliga över hur vår gamling skulle reagera över att träffa dessa men det visade sig att han var jätteförsiktig och började ta hand om bäbisarna så fort dom träffades. Inom någon timme sedan de träffats för första gången så kröp dom in i ett hus för att sova tillsammans, vilket kändes fantastiskt. BeeBee behövde inte vara ensam längre :).

 

---

 

Sammanfattningsvis har 2018 varit ett år då det hänt en hel del stora och små saker för mig. Höjdpunkten under året var mina månader av ledighet och den sköna sommaren. Inför 2019 hoppas jag på att jag så småningom hittar ett bra jobb och får en stabil vardag jag kan trivas med under en lång period. För trots att jag är en väldigt flexibel person så kan det vara skönt med lite regelbundenhet emellanåt. I skrivande stund känner jag mig rätt tillfreds med livet :).