Klaggen

-

Jag kliver ur bilen och får ur mig en djup suck av ångest.

Det gör ont i bröstet medan luften trycks ut ur mina lungor

och den varma luften kondenserar i ett moln framför mig.

Som ett sätt att lätta lite på trycket som byggts upp inom mig
åtminstone lite grann.
-
Killar är tydligen så med sina känslor.

Samlar, sorterar och skyfflar undan

tills det en dag brister.

Jag vill inte vara sådan egentligen
men när jag nu gör så på automatik så kan jag väl inte göra annat än att invänta kollapsen av känslobanken?

-

Jag vet att det till största delen är mitt fel varför jag mår som jag mår.

Men jag ser det mycket som att jag inte har så mycket till val.

Det är mitt fel att jag mår som jag mår.

Därför att jag är jag.

Och för att jag fortfarande bor i den här staden

som kan vara så mörk och hemsk ibland.

-

Men kan det vara så att jag faktiskt har ett val framför mig?
Att jag faktiskt skulle kunna lösa mina problem och därmed må bättre om jag bara ville det?
Att jag faktiskt aktivt, dagligen, väljer att fortsätta att må dåligt?

Kanske bristen på tårar inte beror på att jag knuffar undan smärtan
utan för att jag till en viss del njuter och är beroende av den?
Vem hade jag varit utan ensamheten och mörkret?
-
Det kanske låter bissart,
men jag känner mig rädd för att berätta exakt hur jag känner för vissa.
Det känns som att det hade lett till att jag hade börjat få professionell hjälp.

Som att psykologen eller kuratorn skulle ta mina känslor ifrån mig

Och på så vis göra mig till någon jag inte är.

Jag kan inte heller se hur en diagnos skulle kunna hjälpa?
Att officiellt få höra något i stil med: "Du lider av depression.", "Du lider av borderline." 
Det skulle antagligen bara få en att tänka illa om sig själv och fått en att känna sig sjukare än vad man är.

Nej..
Bara jag tar mig igenom det här på egen hand så känns det som att jag kommer att vara starkast och lyckligast i världen när jag väl befinner mig på andra sidan.

-
Pessimisten inom mig påminner mig dock om att det inte är säkert att det någonsin händer dock.
Kanske fortsätter jag bara med det här lidandet
Blir bitter
Tvinar bort
Och dör. Med insikten om att jag kämpat hela vägen i onödan.
Min tro är trots allt:
Världen är inte rättvis.

-

Tanken skrämmer mig.

I stort sett varje dag.

Kanske, men bara kanske, har jag valt det här själv och hade kunnat starta mitt lyckliga liv imorgon om jag bara kämpade för det.
Men jag har även ett annat val framför mig.
Ett annat sätt att bli av med smärtan på.

Något som utan tvekan hade fungerat till 100%

Det var det nog ingen som gjorde..

Om jag hade vetat att det skulle bli så här så hade jag nog gjort annorlunda.

Valt annorlunda..

Men det spelar i och för sig ingen roll nu.

Det är redan försent.

...

Jag var nog kanske personen som kände dig allra bäst

men trots det så har jag väldigt svårt att förstå hur du kände.

Förstå varför du gjorde som du gjorde till slut..

Om du bara hade kunnat se dig själv med samma ögon som jag, och många andra, såg dig med.

Då hade det nog inte behövt sluta så här.

(Bleh, jag ger upp med den här texten >_>)