Medveten
Det händer ibland.
Efter sådana där stunder då jag suttit och låtsats att jag har haft det trevligt.
Folket tar på sig kläderna och går hem.
I samma stund som dörren slår igen så kommer den där känslan.
Som att något inte riktigt står rätt till.
-
Idag ledde det till en tanke.
Jag blev plötsligt väldigt medveten om att jag har kontrollen över mitt liv.
Om jag vill så kan jag avsluta det, här och nu.
I en sekund funderar jag över huruvida det är värt det eller inte.
Sen går jag vidare..
Sen går jag vidare..
-
"Ensam är stark" heter det.
En del är den typen av människor.
Som får en idé och genomför den utan att stanna upp och ifrågasätta.
Helt själva.
Det hade varit helt perfekt.
Men jag är inte sån.
Oavsett vad det gäller, vare sig det är något litet eller stort, så vill jag helst prata med någon om det först.
Innan jag faktiskt gör någonting.
Och ibland räcker inte det heller.
-
Där framme är knappen. Det enda du behöver göra är att trycka på den så förändras ditt liv.
Men jag vågar inte, inte ensam. Jag vill ha någon bakom mig medan jag gör det.
Trots att förändring är precis det jag vill ha, så har jag den här klumpen inombords som hindrar mig från att sträcka fram min hand och ta chansen.
Jag vet inte ens vad jag är rädd för egentligen.
-
"Men det är ju för fan bara att göra det!" säger ni. Och vänder ryggen till.
Och såklart så är det ju det som är lösningen, egentligen.
Varje gång jag misslyckas så får jag ett sådant självförakt efteråt.
Jag hatar verkligen att det är på det här viset jag fungerar.
Det är så frustrerande att inte veta vad jag ska göra, samtidigt som jag vet precis vad jag borde göra.
-
Jag vill ha en partner.
Någon som kan knuffa mig i rätt riktning.
Visa mig vägen och försäkra mig om att jag har rätt.
Den där lilla knuffen - som starten av fallet utav tusentals dominobrickor - är nog det enda som krävs för att sätta igång någonting riktigt stort.
-
Istället för att försöka samla viljestyrka för att förändra mig själv.
Istället för att försöka samla viljestyrka för att förändra mig själv.
Så håller jag ögonen öppna efter någon som kan knuffa mig.
Kommentarer
Postat av: Cindy
Jo, nog känner jag igen mig alltid.
Men .. i dont know. Antingen gör du det, eller så väntar du. Simple as that egentligen- Bara vi, som du å jag, som grubblar och tänker och en massa sånt onödigt som gör saken värre än det egentligen är.
Postat av: Hannah
Som din vän vet du att jag skulle lägga min hand över din och hjälpa dig trycka på knappen.. <3
Trackback
