Klaggen

Redan när jag vaknade upp (kanske började det redan innan jag somnade?) så låg känslan över mig - "nej?" Man hade kunnat säga att jag vaknade upp på fel sida idag. Jag kan inte säga att jag mådde direkt dåligt men jag var definitivt inte på något vidare bra humör. Det var några timmar tills jag skulle börja jobba och jag valde att spendera den tiden med att "göra" pizza (pizza kit ftw) och kolla anime - en vanligtvis trevlig förmiddag. Men nu var det ju den lilla detaljen att jag inte var på bra humör.

Hur som helst så var det ganska snart dags för jobb. Arbetskläderna drogs på, hjälmen bars under armen och vi åkte än en gång ner 775 meter under jord. Det var en relativt vanlig dag på jobbet och en stund senare så satt jag i bilen och var på väg upp mot ytan och nattens mörka himmel. Och det är först när jag kommer tillbaka som jag inser det..

Jag blir på dåligt humör igen.

Jag märkte inte när jag blev på bra humör, men nu slog det mig. När jobbet är slut och jag kan återgå till livet så leder det till att jag börjar må en aning psykiskt dåligt. Och jag kan inte göra annat än att fundera - vad var det som gick snett? Borde det inte vara tvärt om? Jag vänder mig inåt, börjar fundera och letar efter ett svar på min frågeställning. Och jag hittar någonting som kan ha med det att göra.

På mitt jobb är allting enkelt, på sätt och vis. Jag får en arbetsorder som säger "Gör det här" och det är mitt ansvar att det blir gjort. Jag vet varför jag ska göra det och oftast även hur jag ska lösa problemet. Och kanske framför allt så finns det tid för att göra just det som jag ska göra - och där nere, 900 meter under marken, så finns det inte så mycket annat att göra heller. Det är en själv, kollegan/kollegorna och arbetet. Mobilen ligger ovan jord så ingen utomstående kan i det tillfället kontakta en.

Och på någon underlig vänster ger allt detta någon slags tillfredsställande känsla av frihet. Friheten av att undkomma sitt vanliga liv åtta timmar om dagen. En slags verklighetsflykt. När skiftet väl var över så kom verkligheten tillbaka - tillsammans med det tidigare dåliga humöret.

När jag väl gått med på att ovanstående var svaret på min frågeställning så dök det upp en ny fråga - vad är det som är fel med mitt vanliga liv? Verkligheten - om man nu vill kalla det för det. Och även det fick sitt svar efter en stunds tänkande..

Den senaste tiden har jag haft svårt att uppskatta och se positivt på saker och ting som ligger framför. Nästan ingenting känns direkt tilltalande och uppmuntrande. Och ärligt talat har jag inte så mycket att se fram emot heller, jag har inte så mycket planerat. Men de saker som ändå finns framför ser jag bara fram emot med mild förväntan -

Metaltown till exempel.

Eller egentligen.. Det finns något som jag verkligen ser fram emot. Ett ljus framför som skiner starkare än alla andra ljuskällor och fångar därmed hela min uppmärksamhet. Alla små lysen omkring fullkomligt drunknar i jämförelse och känns ointressanta. Jag trevar framåt och sträcker mig efter detta, det enda jag kan se, i vetskapen om att allting blir underbart bara jag får grepp om källan till detta sken.

Och svaret på vad som nu var fel med mitt vanliga liv visade sig vara att orsaken till ljuset känns så långt bort.

Och svårare än så var det inte att få självinsikt :). Frågan nu är bara -

 "Vad ska jag göra åt saken?"