Det var längesedan senast, som jag hade denna lust att skriva. Denna känsla inom mig som liksom flödar på insidan utav mitt bröst. En känsla av lätt nedstämdhet och en slags klarsynthet - som att min själs öga har öppnat sig och äntligen kan se världen för vad den egentligen är. Denna känsla ger mig en lust att skriva, men jag vet nästan aldrig riktigt Vad jag ska skriva. Det får liksom flöda ur mig under tiden. Det brukar bli bra, bara man kommer igång.
-
Det finns ett stort hål inom mig just nu. Någonting fattas och även om mycket omkring mig är väldigt rätt så känns det ändå fel på grund av detta. En känsla av ensamhet trots att det verkar som att en hel del personer verkligen verkar tycka om mig - och faktiskt bry sig på riktigt. Det känns som att det bara fattas en pusselbit för att göra mitt liv komplett - för att jag ska bli lycklig på riktigt igen.
-
Min dörr är olåst.
Ni behöver bara öppna och stiga in.
Så visar jag er omkring.
Skrinet där jag förvarar mina känslor.
Byrån där min historia finns nedskriven.
Kikaren som är vriden emot mitt framtida liv.
Memoarerna som innehåller mina djupaste drömmar och önskningar.
Hemligheternas valv låses upp.
Ni behöver bara öppna och stiga in.
Men ni får gärna knacka först.
-
Ett tag försökte jag verkligen mitt allra bästa. Jag gick "All-in" med mina känslor, förhoppningar och min glädje. Ansträngde mig till det yttersta för att du skulle tycka om mig, för att få en positiv bild av mig som människa.
Jag försökte mitt bästa.
Och misslyckades.
Förlorade jag verkligen allt? Har jag ingenting kvar att ge? Till en viss del känns det så. Som att det kommer att dröja innan man vågar satsa igen. Men jag kan inte låta bli att hoppas på att vinna den stora vinsten.
Tyvärr har jag på senare tid insett att jag är en alldeles för dålig spelare för att ha någon egentlig chans. Det finns någon spärr inom mig som hindrar mig ifrån att ta uppenbara chanser. Och i slutändan får jag vandra hem med ingenting - efter ännu en spelomgång.
-
Det handlar om kärlek
-
Det är så otroligt svårt att helt enkelt tänka logiskt. Att se alla sina möjligheter och att faktiskt kunna ta dom. Att nu faktiskt inse att vi kan göra i stort sett vad vi vill. Till exempel så har jag varit sugen att åka utomlands på senaste tiden - men att inse att jag faktiskt Kan göra det, och dessutom utan större förhinder dessutom är en helt annan sak. Barcelona, Rom, Los Angeles, Aten, Kairo, Tokyo - inom bara några dagar så hade jag i stort sett kunnat befinna mig på valfri plats på jorden - om jag vill. Och Du som läser detta hade kunnat följa med.
Jag har ledigvecka just nu.
Och antagligen kommer jag att bli kvar här i Kiruna hela veckan.
Vilket slöseri med liv.
-
Jag har aldrig riktigt trott på ödet - att allting skulle vara förutbestämt och oundvikligt.
Och ni måste hålla med om att det nästan låter lite "magiskt" om det nu skulle visa sig att det var så?
Men det finns faktiskt en viss logik med det hela. Även om det kräver lite filosofiskt tänkande.
Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Efter vår födsel så börjar vi formas som person. Det som formar oss är vår omgivning och personerna omkring oss. Detta skapar med tiden en slags personlighet hos en människa och det är med denna personlighet som vi utför våra val här i livet.
Till exempel så hade jag egentligen behövt göra något åt min disk, men idag har jag låtit bli och suttit framför datorn istället. Det var ett val jag gjorde - och det kanske inte låter så konstigt? Men hade jag egentligen kunnat diska idag? Valet att sitta framför datorn istället beror på min personlighet, och min personlighet beror på omgivningen jag har levt i. Så att jag skulle bli en lat person som struntade i att diska idag var redan förbestämt sedan det var bestämt att jag skulle födas i Kiruna med mina föräldrar? Att jag skulle diska idag skulle alltså strida emot min natur - och alltså fanns det ingen möjlighet att jag skulle göra det idag.
Allting beror på någonting annat. Och kanske alla händelser redan på ett sätt var förutbestämda redan från tidens begynnelse? Om ni förstår vad jag menar xD?
Så det där med ödet kanske inte är så långsökt ändå? Egentligen?
-
Aja, skrivlusten börjar försvinna, ögat börjar sluta sig och jag börjar känna mig som vanligt igen - och jag tänker inte tvinga fram något mer.
Men det blev åtminstone en del svammel :).
