Klaggen

Nu när tentaperioden äntligen är över så har jag tid att skriva ihop det här inlägget. Bättre sent än aldrig! Jag kikade en snabbis på bloggen för 2012 och jag nämnde i början av den att jag inte hade dokumenterat så mycket av det som hänt under året. Jag tror att det här året har varit ännu sämre i den bemärkelsen - jag har knappt bloggat, inte skrivit dagbok, varit dålig på att ta bilder och mest bara fokuserat på att uppleva allting för stunden.
Detta kommer nog antagligen att resultera i att vissa månader kommer att bli väldigt kortfattade eftersom att jag kommer att skriva det mesta direkt ur minnet. Nåväl - let's get started!

Januari
Nyårsafton - som flera år tidigare så befinner jag mig i Kiruna centrum bland alla människor på tolvslaget. Tolvslagen tidigare år har varit en aning deprimerande när alla kramat eller kysst sin partner för att fira in det nya året - medan man själv stått och känt sig som den ensammaste människan på jorden i det tillfället. Denna nyårsafton blev dock annorlunda - nu hade även jag någon att pussa på tolvslaget, vilket dämpade nyårsångesten en hel del. Efter tolvslaget blev det en lyckad runda på krogen.

Jag visste inte om det just då - men januari skulle bli den sista månaden i livet jag levat sedan tre år tillbaka. Ett liv bestående av tidiga morgnar och sena nätter under jord. En stabil ekonomi. Alla vänner i Kiruna. Ensamhet. Missnöje och en oklar framtid.


Februari
I början av Februari så kom Therese (http://messie.blogg.se/) och hälsade på - och jag fick passa på att leva turistliv i min egen hemstad. Vilket faktiskt var ganska trevligt.

För tillfället så har jag fullt upp med att plugga inför tentorna i Socialpsykologi och Utvecklingspsykologi jag har nästa vecka. Men efter det bör det vara dags för nyårsbloggen för 2013 - så att ni vet att den faktiskt blir av i år också ;).

Ibland blir det exakt som man tänkt sig.
Innan jag flyttade så kändes mina förhoppningar lite fåniga -
som att börja studera plötsligt skulle lösa alla bekymmer.
Och nu är jag här.
I precis den livssituationen jag önskade mig.
På något vis så känns det som att det knappast kan bli mycket bättre.
Jag har i stort sett allting, jag realistiskt nog, kan önska mig.
Men ibland kryper de där känslorna på i alla fall.
Påminner mig om att världen omkring fortfarande är en mörk plats.
Att denna vardag bara är en tillfällighet.
Dessa tankar suger motivationen ur mig.
Och jag fylls åter igen med en känsla av hopplöshet.
Jag måste stanna upp och tänka efter -
"Vad är det som gör det här värt nu igen?"
Svaren kommer så småningom till mig.
Dämpar känslan en aning.
Jag fortsätter med vardagssysslorna.
Jag vet inte riktigt vart jag ska,
Men bara jag fortsätter gå så hamnar jag åtminstone någonstans.
-
Jag känner mig en aning bortkopplad från verkligheten.
Från er.
Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er.
Tänker höra av mig, men låter bli.
Vanan att inte göra någonting vettigt alls är allt för stor.
Men tro inte att jag glömt bort er.
Ni betyder alldeles för mycket för att jag skulle glömma er.
Och även om jag kanske inte hör av mig imorgon heller,
Så tycker jag att vi ska prata någon dag igen.
När det passar :).

Ja, vart ska jag börja?

Det var längesedan jag skrev här senast. Den senaste texten var från livet innan nolleperioden och studierna - hoppfullt tittandes framåt på vad som än skulle komma. Samtidigt som det känns som om den texten kom från ett annat liv, för längesedan, så känns det som att det är livet jag lever nu som är overkligt. Som att jag någon morgon kommer att vakna upp i Kiruna, där allting är som vanligt igen.

Så vad har hänt sen senast?

Jag slängde in lägenheten i bilen och körde 40 mil söderut. Låste upp och klev in i mitt nya hem med känslan "Jag bor här nu." Det var en väldigt märklig känsla. En av de första sakerna jag gjorde med mitt nya hem var att koppla in min dator, och det kändes genast mer hemtrevligt. "Datorn är hemmets hjärta." trots allt, eller hur var det nu? Det var redan sent på kvällen när jag kom hem så jag hann bara vara vaken i några timmar innan jag gick och la mig. Det gick fort att somna, trots nervositeten. Nästa dag var inskrivningsdagen.

Vi samlades i "Aula Aurora" och hälsades välkomna av skolans rektor. Sedan släckte de ner salen och under några minuter kunde man endast svagt förnimma skepnader som rörde sig i skuggorna. Överphösarna och Generalerna gjorde därefter entré och höll tal i dramatiskt strålkastarljus. När dom var klara marscherade episkt igenom leden av nollor i ljuset av eldkastare och till tonerna av deras episka themesong.

Därefter var det dags att dela in oss i klasserna. Psykologerna och Sociologerna samlades och vi var nästan 100 personer första dagen. Jag ville försöka knyta kontakter redan första dagen, men det var helt ohanterligt att hålla reda på så pass många personer. Det var nu vi träffade våra phösare för första gången - dessa mystiska människor maskerade bakom solglasögon, overall och mössor som döljde deras frisyrer. De guidade runt oss förvirrade nollor under de två första veckorna och såg till att det var bra stämning.

Större delen av första dagen bestod mest i att köa till alla olika registreringar som skulle göras. Till kvällen blev det förfest i klassrummet och ett första besök på luleås studentklubb STUK (som än så länge känns som ett riktigt bra ställe). Det blev en rolig och spännande kväll med en hel del ös på dansgolvet och knytande av nya kontakter ;).

Så småningom så kom helgen och jag åkte iväg till Stockholm med Minna mitt i alltihopa. Vi hade en sjukt trevlig helg med god mat, barhäng på Blå Dörren, en random minifestival på en innergård på södern där kvarterets tatuerare och konstnärer anordnade aktiviteter och drop-in tatuerade folk, Invigning av Tele2 Arena med Robyn, Winnerbäck och Kent samt en lång filosofisk promenad på skogskyrkogården som avslutning på helgen innan vi flög tillbaka till Luleå.

Därefter kastades jag in i nolleperioden igen och veckan som skulle komma bestod av att jag festade och var mer eller mindre berusad under majoriteten av veckans kvällar. En av höjdpunkterna var utomhussittningen där temat för kvällen var "Utklädnad: Astrid Lindgren". Vi hade temat "Madicken" och jag försökte sikta på att pricka in stilen för män under 30-40-talet då Madicken utspelar sig(?). Men det var riktigt roligt att se folk som hade klätt ut sig till Katla och Tengil från Bröderna Lejonhjärta samt klassen som hade Ronja Rövardotter.

(Ungefär här börjar jag känna att texten ovan inte blev speciellt intressant och att jag borde skrivit på ett annat sätt. Jag börjar även bli en aning trött >_>.. Oh well.)

Överlag så var nolleperioden fantastisk och det kan ha varit de två mest spännande och intensiva veckorna i mitt liv. Ett bättre välkommnande och start på livet som student hade man nog inte kunnat få.

Sedan började studierna och vardagen som student och jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle vänta mig. Jag märkte snart att universitetsområdet skulle visa sig vara en annan värld, separerad från den vanliga världen. En majoritet av människorna man möter på området är mellan åldrarna 19-25 och de flesta andra är antagligen föreläsare eller annat seriöst folk. De flesta man möter här är dessutom ofta ganska stiligt klädda och det hänger överlag någonting intellektuellt i luften - personerna som är här hade trots allt nog bra betyg för att komma in, allihopa. Det är märkligt, men jag trivs. Det känns ofta lite för bra för att vara sant faktiskt.

Vi började med att läsa två kurser parallelt - Psykologins områden och Biologiska bas, samt kognitiv Psykologi - men trots det så har vi än så länge bara haft cirka 4-5 föreläsningar i veckan. Och dessa föreläsningar har börjat som tidigast 10:30 (oftast antingen 13:00 eller 14:45), vilket är någonting som passar mig utmärkt som nattmänniskan jag är. Helst ska man dock läsa kapiteln i böckerna innan föreläsningarna och det har varit en hel del att läsa, men materialet i sig är ofta väldigt intressant så det gör inte så mycket.

Mitt i alltihopa gjorde du entré
Och den sista pusselbiten föll som på plats
Det där som plågat mig så länge
Utplånades
Och kvar blev enbart
Harmoni

Jag gillar även folket i klassen - det känns som att vi har rätt bra stämning i klassen och att man kan prata med de flesta utan att det känns konstigt. Däremot har jag nog inte ens pratat med en majoritet av klassen - jag tror att vi är cirka 60 personer så. Oh well.
Det verkar finnas väldigt mycket att aktivera sig i här på skolan också om man har lust med det. Redan första riktiga skolveckan så gick jag med i skolans teknik/nörd"förening" LUDD och nu till helgen var jag på mitt största LAN hittils. It was nice.

Sammanfattningsvis - jämfört med arbetslivet så är det riktigt kickass att vara student än så länge och det är nog ett liv jag har tänkt att fortsätta leva under några år framöver. Jag trivs, och det känns bra :).

Det känns som ett inlägg om mitt kommande studerande är på sin plats. Så här innan jag har flyttat och studierna drar igång. För er som står mig nära så har jag säkert redan förklarat bakgrunden, men för att få med hela bilden så gör jag det igen.

Redan under gymnasietiden så hade jag seriösa funderingar på att studera vidare, men när jag väl gick ut gymnasiet så förändrades livet, jag sökte aldrig till någon utibldning och blev kvar i Kiruna. Tanken var då ungefär "Jag kan ju ta och börja jobba och tjäna lite pengar tills jag kommer på vad jag vill göra.". Några månader efter det fick jag jobb på LKAB, och några månader efter det fick jag fast anställning på mitt jobb. Jag insåg efter ett tag att jag antagligen hade möjligheten att jobba kvar tills pensionen om jag ville. Men jobbet kändes aldrig så, permanent, jag hade alltid blicken framåt - funderingar över vart jag ville med livet. Ett liv som inte innebar en vardag i Kiruna eller underjorden.

Humöret har varit svängigt sen jag slutade gymnasiet, men en gemensam nämnare för dessa år har varit att ensamheten har känts jobbig. I stort sett ständigt. Jag har letat efter lösningar, efter någon, men gång på gång misslyckats. Man lär sig av sina misslyckanden och jag lärde mig att lösningen till min ensamhet antagligen inte finns i Kiruna, den här staden visade sig vara hemsk när det kom till det.
Vid årsskiftet började jag känna mig van vid tanken att göra någonting annat till hösten, söka lyckan någon annanstans. Trots att jag trivdes väldigt bra på jobbet och med mycket i mitt liv i Kiruna. Sedan kom slutet av Februari, och jag förlorade plötsligt jobbet.

Jag behövde därmed inte ta beslutet att lämna det självmant - och kanske hade tvekat, och låtit bli att söka en utbildning, om jag hade varit kvar på LKAB. Kanske det som till en början var en så jobbig process visa sig vara en spark mot ett liv som jag trivs med mycket bättre? Det återstår att se, men det gjorde åtminstone beslutet så mycket enklare att fatta.

Jag har sedan högstadiet gillat att skriva och haft tanken om att kanske utbilda mig till journalist. Och fram tills någon vecka innan sista ansökningsdag så såg det ut som om det var det jag skulle söka till - Journalistik i nya medier i Piteå. Men plötsligt, över en dag, så ändrade jag på mig och sökte till Psykologi i Luleå istället. Jag minns att jag gärna ville läsa både Filosofi och Psykologi på gymnasiet - men att jag inte hade möjligheten eftersom att jag redan hade för mycket poäng. Men en stor del av insikten av hur intressant det kan vara med psykologi skedde när jag kollade igenom videos av YouTube-kanalerna TheraminTrees (smakprov för de intresserade http://www.youtube.com/watch?v=nKNyFSLJy6o) och QualiaSoup (smakprov http://www.youtube.com/watch?v=KayBys8gaJY). Insikten kändes på något vis självklar och spännande. Och än så länge så har jag inte haft någon tvekan gällande om jag gjorde rätt val i att ändra mig eller ej.

De flesta som studerar vidare vid högskola eller universitet gör det kanske främst för att kunna skaffa sig en utbildning som ger möjlighet till ett välbetalt jobb efter studierna. Min anledning att studera har ingenting med det att göra i dagsläget. Jag är trött på mycket som har med Kiruna att göra, jag lider fortfarande av ensamheten, jag vill utmana mig själv, jag vill stimuleras intellektuellt, jag vill utvecklas som människa, jag vill lära mig nya saker - få djupinlärning, jag vill träffa nya människor som kan visa mig nya sätt att se på livet och bara pröva någonting nytt.
Därför vill jag flytta från hemstaden och börja studera. Alternativet hade varit att bo kvar i lägenheten och skaffa jobb - antagligen som elektriker. Och det är inte en tanke som känns speciellt tilltalande. Hösten och vintern kanske inte är fullt så kall och mörk i Luleå som i Kiruna - även fast det inte ligger speciellt långt bort egentligen.     

Snart börjar en ny period i mitt liv - och vem vet hur mitt liv kommer att se ut och förändras under de kommande månaderna och åren? Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bra och ser fram emot att börja på skolan. Jag måste även nämna att det är väldigt mycket, och blandade, känslor kring det. Det finns mycket i Kiruna som jag tycker väldigt mycket om och kommer att sakna - främst mina vänner. Men er ska jag hinna med att hälsa på ofta har jag tänkt :D.

Det blir nog awesome det här!

Inga ambitioner
Inga mål att kämpa för

Ingen lust att åka iväg
Ingen lust att stanna kvar

Ingenting jag vill köpa
Ingenting jag har råd med

Ingen som vill ha mig
Ingen jag kan få

Ingen anledning att vara ledsen
Ingen anledning att vara glad

Ingen aning om hur det ska bli bättre
Ingen aning om hur det inte kommer att bli värre

Ingen "ism" att brinna för
Inga åsikter som spelar roll

Ingen värld som känns värd att kämpa för
Ingen anledning att lämna den

Skulle inte kalla mig deprimerad
Skulle inte kalla mig lycklig
Bara en aning
Vilsen

Det skulle börja med att alla skulle få sätta sig ner.
Släkten närmast.
Mina käraste vänner på andra raden.
Övriga bekanta bortom det.
Jag skulle få ägna mycket tid åt att förbereda texten.
Det är viktigt att alla skulle förstå "varför",
För det hade nog varit frågan alla hade ställt sig.
Det hade varit viktigt att komma ihåg att tacka alla.
Alla som har betytt någonting.
Jag skulle nog inte kunna nämna någon som skulle få läsa upp den.
Vem hade klarat av det?
Den som hade känt sig stark nog hade fått göra det.
Efter texten hade jag velat spela en låt.
Men vilken?
Likt slöjor av ädelsten?
"God natt och sov så gott
God natt min ädelsten
En ny gryning väntar
Bakom knutens
Sol och kärlekssken
God natt, god natt min skatt
När kvällen blivit sen
En ny gryning väntar
Bakom knutens
Sol och kärlekssken."
Den hade passat.
Blivit symbolisk.
Alla som hade velat säga något hade fått tillfälle att göra det.
Det hade varit kul att höra.
Jag hade varit så vacker.
Kostym, hög hatt och smink.
Delvis för att dölja märkena på halsen.
Kanske hade folk velat lämna saker på platsen.
Saker som hör samman,
Symboler.
Minnen.
Förhoppningsvis så hade det varit blandade känslor.
Förhoppningsvis så hade det kunnat föra samman någon med någon annan.
Förhoppningsvis så hade ni förstått.
Och kunnat gå vidare.
I en värld utan mig.
-
Och nej, jag har inga planer på att ta livet av mig xD. Jag tyckte bara att det var spännande att tänka på ikväll :).
Oroa er inte.

Jag vet inte om jag ska kalla det för tragiskt eller skrämmande -
Känslan av att det inte är värt besväret, när jag är lycklig.
Under en lång tid har jag känt mig mer eller mindre olycklig.
Levt på hoppet om att det en dag kommer att bli bättre.
Blivit motiverad av tanken - om jag bara kämpar för det så kanske jag blir lycklig en dag!
Och sen hände det, tror jag?
Jag vaknade upp i en vardag jag trivdes med.
En fritid där jag för det mesta kände mig glad, åtminstone mer än vad jag kände mig nere.
Men minnena av den långa, jobbiga, vägen fram tills den här punkten finns fortfarande kvar.
Är detta vad jag kämpade för?
Var det värt det?
Även vid ögonblicken då jag når toppen, då det känns som att livet inte kan bli bättre
Blir jag påmind om vägen som ledde hit.
Och i jämförelse så känns det ändå otillräckligt.
Är jag verkligen så trasig så att jag inte kan känna mig tillfredsställd längre?
Tanken är både tragisk och skrämmande.

Drömmar om en tid för längesedan.
Känslor jag inte längre har.
Ljus genom persiennerna.
En anledning att kliva upp.
Smälta in med samhället.
Ansluta sig till resten av världen.
Upptäcka tankar,
från människor jag aldrig har, eller kommer, att träffa.
Men som känns bekanta.
Ett substitut för gläjde och gemenskap.
Låtsasvänner.
En del där ute är så otroligt klyftiga, kreativa.
De flesta där ute verkar vara lätt meningslösa.
Men det kanske vi är allihopa, i slutändan?
Familjen.
Jag känner att jag alltid saknat vissa känslor gällande det.
Men jag tror att jag förstår vad dom menar.
Hon frågar om jag behöver hjälp.
Jag tackar nej.
Jag är så stark nu.
Varit med om så mycket skit
så det är få saker som känns jobbiga längre.
Förutom kanske tanken på livet självt,
Ibland.
Men jag klarar mig själv,
Om jag vill.
Snön fastnar i mitt hår och jacka.
Jag bryr mig inte
Man blir ju snabbt torr igen.
Hemma igen.
För mig själv.
Upplever konst.
Interagerar.
Ut igen.
Koffein och gemenskap.
Jag vet hur man gör nu för tiden.
Letar efter känslor från förr
men det är annorlunda nu.
Hemma igen.
Känslan av att snart vara ensam igen är ständigt närvarande.
Gör det svårt att vara lycklig i nuet.
Dörren stängs.
Ensamhet.
En känsla av att inte vilja någonting.
Inga önskningar,
för vad tjänar dom till?
De skulle inte kunna uppfyllas ändå.
Pessimism.
Tomhet.
En blick på framtiden.
Någon slags hopp.
En blick tillbaka.
Blogg.

Detta blir sista inlägget i den här dagliga serien från skrivkursen - två kortare texter.

Livet som spindel
Född till att vara en spindel.
Mellan grenarna finner jag mitt hem.
Silkestunna trådar
spunna av min instinkt.
Geometrisk perfektion.
Mina bytens sista anstalt
och mitt enda hopp för överlevnad,

Hemmet skälver till.
Jag fylls av stolthet och förväntan.
Mitt livs verk har gett frukt.
Jag är på väg mot skörden.

Röd dikt
Rött ljus lyser.
Liver stannar upp en stund.
Gå sedan vidare.

Rummet - Hörsel/Doft/Känsel

Det första man lägger märke till när man kommer in i rummet är den elektroniska musiken som vibrerar genom luften. Om man lyssnar noggrannare så hör man datorns fläkt och surrandet från kylskåpet.
Det luktar människa i det här rummet. En doft av hem.
Man får passa sig för att inte snubbla över kablarna som ligger kors och tvärs över golvet. Kanske sätter man sig ner i en av skinnsofforna och känner den blanka ytan mot huden. Eller kanske slår man sig ner i den mjuka sängen? Det blir ofta för varmt här inne.


Rummet - Syn

Det är mörkt när man kliver in genom dörren till rummet. De tjocka mörkblåa mörkläggningsgardinerna blockerar ljuset utifrån. Lampan tänds i hallen. Till vänster är hatthyllan och klädhängaren. Det ligger och hänger mycket svarta plagg där. Till höger finns badrummet och trädörren som man kan stänga när man vistas där. När man kommit ut ur hallen så ser man skinnsofforna och vardagsrumsbordet i trä. Mitt emot sofforna står en stor platt-tv med spelkonsoler under. Gråa tapeter, ett skrivbord med en dator, ett gytter av prylar på skrivbordet och tavlor på väggarna.

"Den 21 December 2012. Ironiskt att jag skulle fastna här just idag. Det har pratats och skrivits i en hel månad nu om jordens undergång som förutspåddes av Mayaindianerna. Skitsnack säger jag - det enda som tog slut var deras kalender och media har som vanligt blåst upp detta till orimliga proportioner. Vad jag vet så är det här en helt vanlig fredag, förutom att jag sitter fast här uppe på Siitavaara i fjällstugan. Vad tusan kan det vara för fel på skotern egentligen? Säkert någonting med elektroniken.. Det är alldeles för mycket sådant i dagens maskiner. Det var med nöd och näppe som jag lyckades hitta och ta mig in i stugan, om det inte hade varit för den så hade jag nog frusit ihjäl vid det här laget. Hemska tanke. Å andra sidan så kanske läget här inne inte är så mycket bättre än där ute egentligen. Visserligen fick jag till slut liv i kaminen som står i hörnet och sprakar och långsamt värmer upp rummet. Men jag har inte mycket kvar att äta och mobiltelefonen har ingen täckning här ute. Kommer de att hitta mig i tid?"

 

"Det var sex timmar sedan jag tog mig i stugan nu och äntligen har jag fått upp värmen här och slutat frysa. I och med att värmen har kommit tillbaka så har också lugnet börjat komma över mig igen. Iskalla vindar blåser kraftigt utanför stugans väggar och vindens vinande, eldens harmoniska sprakande och mina egna andetag är de enda ljud som finns i min lilla värld här uppe på fjället. Om jag bara hade kunnat kommunicera på något vis, skicka en signal på något sätt. Jag har ju i och för sig inte letat igenom alla lådor här inne - kan jag kanske hitta något som kan hjälpa mig?" Efter en stunds snabbt tittande igenom lådor med fiskeredskap, sängkläder, gamla slitna verktyg och handdukar så hittar jag en byrå med lådor som är låsta. "Nöden har ingen lag" tänker jag medan jag bryter upp byråns översta låda med en kofot som jag hittade bland de andra verktygen. Men tyvärr finns där ingenting som hjälper mig så mycket just nu - lådan är fylld utav dokument som ser ut att vara viktiga - försäkringspapper och andra uppgifter. Jag går snabbt vidare till nästa låda och när träet knäcks och visar lådans innehåll så flämtar jag till och spärrar upp ögonen. En komradio!

 

Efter ett byte av batterier så sätter jag mig ner och knapprar på radion för att försöka hitta någon att kommunciera med. Frustrationen växer när radion gång på gång piper till för att sedan tystna. Men till slut händer det, jag hittar äntligen någon frekvens där det händer något. Det är kaos på linjen. Människor ropar förvirrat och pratar i mun på varandra. "Vad är det som händer? Varför är dem så upprörda?" Medan jag sitter och lyssnar på kaoset så är det som att lägga ett pussel för att försöka få ihop vad det är som har hänt. Och efter tio minuter så tror jag att jag förstår vad som försiggår. Mayaindianerna hade rätt. Jorden går under. Idag.

 

Forskare har nyligen upptäckt en stor komet som är på väg mot jorden. Man hade tidigare trott att den skulle passera i närheten av jorden men nya beräkningar visar att kometens omloppsbana kommer att ändras av gravitationen när den åker förbi månen. Den nya banan hamnar i direkt kollisionskurs med jorden. Den beräknas att slå ner kring Tyskland men explosionen, tryckvågen och skakningarna kommer med stor säkerhet att ödelägga vår planet. Om fjorton timmar smäller det.

 

Det tar ett tag för allting att sjunka in. Att inse att det här fjället, eller vad som nu blir kvar av det när förstörelsen har lagt sig, kommer att bli min gravplats. Ingen kommer att komma till hjälp och jag kommer aldrig mer att få träffa mina föräldrar eller vänner igen. Stugan som nyss var en fristad och ett hopp för överlevnad känns nu som ett fängelse som hindrar mig ifrån att ta farväl till resten av omvärlden.

 

Jag kommer så småningom fram till nästa steg i mina funderingar över läget - "Vad ska jag göra utav mina sista fjorton timmar utav mitt liv?" 

Utanför drog morgonvinden genom de stora trädens lövverk - som vanligt - som om ingenting hänt i det tysta vita huset. Inuti stod Aron och blickade ner över den lemlästade kroppen. Det enda ljudet som hördes var hans upphetsade andning och blodet som sakta droppade från kniven. Blodet, som bildade en pöl runt hennes kropp, en pöl som växte sig större och större. Adrenalinet pumpades fortfarande runt i Arons kropp men han fick inte fram några tankar. Vem vet hur länge han stod förstelnad i extas? Han hann inte lugna ner sig ordentligt innan ljudet av en bil, som körde in på husets uppfart, skickade en våg genom honom.

"Fan, fan, fan! Han ska ju inte komma hem redan!" tänkte Aron och kände paniken sprida sig genom kroppen. Planen hade varit att smyga sig in i huset efter att hennes man hade åkt till jobbet. Han skulle ha hela dagen på sig att döda henne och röja undan spåren efter sig. Aron hade studerat dem så länge nu, varför skulle han komma tillbaka hem tidigare just idag? Han gick fram till fönstret och tittade försiktigt ut mot uppfarten. Bilen stannade och mannen klev ur bilen och började gå emot entrén. Han skulle förstöra allting. Mordet på Emma hade inte gått så smidigt som han tänkt sig, hon hade upptäckt honom för tidigt och hann klösa honom i ansiktet innan han pressade in kniven i bröstet på henne. Hennes man skulle ringa polisen och de skulle få reda på att det var Aron som var mördaren. Om inte..

Tobias var på dåligt humör. Han försov sig till jobbet och glömde bort, i all stress, portföljen med ritningarna när han åkte till jobbet. Nu skulle han garanterat komma för sent till mötet och få sig en utskällning av chefen senare. Men han skulle åtminstone få träffa Emma igen innan det var dags att skyndna sig tillbaka till jobbet. Han öppnade dörren till BMW'n och började gå mot huset i raska steg. Hon hade säkert hört honom och skulle undra varför han var tillbaka. Han öppnade den olåsta ytterdörren, klev in, och tittade in till vänster, mot köket. Hon var inte där. "Emma!" ropade Tobias och hörde några snabba steg komma emot honom från höger. Kniven skar genom luften och hade träffat honom i bröstkorgen om han precis inte hade hunnit hoppa undan. Mannen som attackerade honom tappade balansen när han missade och Tobias knuffade instinktivt in honom i köket. "Herregud! Vem fan är det här och vad gör han i mitt hus!?" tänkte han innan nästa tanke träffade honom i bröstet som ett hammarslag: "Emma..!"

Mannen i köket andades häftigt och kom upp på benen igen, hans vilda ögon naglade sig fast i Tobias och han gjorde ännu ett utfall. Tobias backade snabbt in i vardagsrummet, bort från mannen som försökte döda honom. "Vapen! Jag måste hitta något att slåss med!" tänkte han och såg sig vilt omkring. Det var då han fick syn på henne. Hon låg på rygg i sitt eget blod, hennes vita tröja hade färgats mörkröd och ögonen var uppspärrade mot taket. Det var första gången han hade sett en död människa. Han stelnade till för en sekund innan överlevnadsinstinkterna åter tog över. Tobias fick tag i en tjock ljusstake i solitt glas och nu svartnade det framför ögonen på honom. Mördaren högg emot honom men än en gång lyckades han undvika hans anfall. Tobias tog tillfället i akt och svingade ljusstaken allt vad han kunde mot mannen med kniven. Den träffade honom i sidan av huvudet och det lät som om någonting sprack. Mannen ramlade ner mot golvet och rörde sig inte längre, men andades nu tungt. I sitt raseri tog Tobias den blodiga kniven från mördarens grepp och tvekade knappt när han tryckte in den i bröstet på honom. Mannen utstötte ett gurglande läte och låg snart helt tyst på vardagsrumsgolvet.

Tobias fylldes nu av sorg och vrede och började gråta okontrollerat.
Utanför drog morgonvinden genom de stora trädens lövverk - som vanligt - som om ingenting hade hänt i det tysta vita huset.

Väckarklockan ringer.
Ögonen känns fulla av grus och känslan av att vara utvilad måste vara långt bort.
Jag sträcker mig efter mobiltelefonen för att få slut på signalen.
Siffrorna på displayen visar 05:00 och jag ställer om alarmet till 05:20.
Proceduren upprepas tjugo minuter senare,
men den här gången samlar jag ihop nog mycket självdiciplin för att kliva upp.
Jag drar klumpigt på mig kläderna medan jag gäspar frekvent.
Nu för tiden tänker jag inte ens på om jag ska äta frukost eller inte,
matlusten finns inte där på morgonen.
Vadderade skor, en tjock jacka, en stickad mössa och handskar.
Ytterdörren öppnas och rörelsesensorn tänder lamporna i hallen.
Jag kisar med ögonen och kallar på hissen.
I hissen är ljuset starkare. Jag trycker på den gröna knappen med bokstaven "E".
Maskinen susar snabbt ner fyra våningar och jag kliver ut till entrén.
Genom glasdörren ser jag utsidan för första gången på morgonen.
Det är mörkt ute, som på natten, och vinden får snön att åka omkring i små virvlar.
Här uppe på toppen av Gruvvägen så blåser det jämt.
Jag kämpar emot en rad instinkter medan jag går fram och öppnar dörren.
Kylan biter tag i kinderna direkt och jag andas instinktivt med små andetag för att inte skada halsen på något sätt.
Det har snöat mycket inatt.
Någon som har gått till jobbet ännu tidigare än mig har trampat upp spår som jag försöker följa.
Ett försök att slippa plumsa och få snö i skorna.
Snart kommer jag fram till motorvärmarstolpen och ser att det ligger någon decimeter pudersnö över hela bilen.
Bilen låter lidande när jag vrider om nyckeln för att starta motorn, men den går motvilligt igång ändå.
Värme till vindrutan. Värme till stolen.
Jag kliver ur bilen för att borsta av det tjocka lagret med snö,
men hur jag än gör så fortsätter snön att blåsa upp i ansiktet på mig.
Små droppar av smält snö bildas på mina kinder.
Det tar någon minut att skrapa bort isen på vindrutan innan jag kan sätta mig i bilen igen.

"Nåväl, den här perioden varar bara i några månader till.." tänker jag för mig själv och suckar.

För ett tag sedan så var jag med på en "skrivkurs", det gick i stort sett ut på att vi fick olika uppgifter som vi skulle skriva texter om. Till exempel "Skriv en text om julen." - som här nedan. Jag har en hel del texter från den kursen och jag hade tänkt att lägga upp en av dom varje dag från och med nu. Det är väl lika bra? Istället för att dom bara ligger här hemma liksom? Många av dom är inte alls personliga och kanske inte heller av samma kvalité som mina texter här brukar vara av. Men men, låt oss börja!
-
Jul för sig själv
Femtiofem år och väl medveten om att vara själv i lägenheten.
Trodde han valt livets enkla stig, värjt sig för varenda krig.
Men på juledagen är det svårt att känna sig behagen.
Föräldrarna har gått bort, den ende kvar av sin sort.
Inga barn och ingen fru, vem ska besöka honom nu?
Hans vänner med sin familj, deras liv står aldrig still.
Han som var så populär, älskad och kär.
Aldrig varit brydd om klappar och presenter, saknar nu ett ynka paket i sina händer.
Julmat på bordet, inte så mycket, skinkan han slukar i ett enda stycke.
Aftonen slutar, mugg efter mugg, flaskan som en gång var fylld av glögg.

Julen må kännas härlig, alltid den samma.
Jobbig är den dock, för de som är ensamma.

Jag har vid det här laget haft min vanliga paus på ungefär en månad sen det förra inlägget.
Och ni som har hängt med ett tag bör vara ganska vana vid det vid det här laget?
Hur som helst.
Under den senaste tiden så har jag inte riktigt haft lust att skriva,
Och det beror nog på att jag känner att jag har börjat må bättre.
Det är en känsla som känns märkligt underbar.
Jag är inte riktigt van vid den, och skulle nästan vilja säga att jag hade glömt bort hur det kändes.
Men det vore faktiskt att överdriva.
-
I skrivande stund så är jag på riktigt bra humör (när var jag det senast jag skrev ett inlägg här?).
Den här dagen känns som ett ganska bra exempel på hur min nya vardag ser ut.
Idag har jag vaknat av mig själv (när det blev för ljust i lägenheten), lunchat på stan med Minna (hoppas att du inte har något emot att bli omnämnd här :o), planerat inför framtiden, stimulerat mig intellektuellt, bokat tvättstuga, varit ute på en 20-minuters joggingrunda och ska nu iväg och handla inför veckan.
Och det känns inte jobbigt.
Nu, när jag väl har skrivit färdigt om vad jag har gjort idag så inser jag att den här dagen råkade vara den bästa av exempel på något slags perfekt liv. Jag är inte riktigt så duktig varje dag, men jag försöker.
-
När jag skriver så skriver jag främst för min egen skull, även om det här inlägget blev riktat till er.
Men jag kan se mig själv om några månader, kanske först när jag skriver nyårsbloggen, sitta och läsa igenom det här inlägget och känna mig främmande i mig själv.
Jag hoppas att jag tar vara på den här tiden och håller även den kvar i minnet till framtiden.
Att jag faktiskt kan leva i en vardag,
Där jag känner mig lycklig.

För första gången på länge så kände jag mig lycklig.
På riktigt.
Det varade bara en kort stund.
Men på något vis lyckades en glimt av lycka tränga sig igenom,
Alla barriärer av ångest, självhat, ensamhet och hopplöshet
Och nådde fram till mitt allra innersta.
Det visade mig hur oändligt vacker världen faktiskt kan vara.
Det kändes så främmande, som någonting jag hade glömt bort.
Och när sprickorna i murarna väl täpptes till igen
Så fanns det någonting där innanför
som fortsatte att kämpa emot mörket.
-
Just nu känner jag mig underbar.
Som om alla fel jag gjort inte längre spelar någon roll.
Och om du hade sett mig just nu, och frågat mig någonting
så hade du fått sanningen, från djupet
Ofiltrerad
Och även om svaret till en början hade känts främmande,
så hade du så småningom insett att du nu ser mig -
Precis som den jag är.

Det blåste en väldig storm genom min vardag.
Förändringarnas vind.
Slog sönder mitt skepp och lämnade mig i en livbåt.
Nu är den förbi och åter igen har lugnet lagt sig tillrätta.
Jag sitter i ett hav av möjligheter och ser mig omkring.
Nya äventyr väntar bortom varje horisont,
Men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för tillfället.
Känner ingen större lust för att ro.
Hade varit skönt att bara driva omkring en stund.
Vaggas fram och tillbaka av vardagens vågor.
Tills resurserna börjar sina
och upptäckarglöden väcks till liv igen.

-
Jag älsar de där stunderna då någon sover över, eller man ska sova i samma rum som någon annan
Sömnen dröjer
Och på något sätt så gör mörkret så att alla barriärer faller.
Vänner, som annars bara har roligt tillsammans när de umgås,
får plötsligt väldigt enkelt att prata om sina innersta känslor.
Vad som nu håller lusten tillbaka släpper taget.
För i mörkret kan du inte gömma vem du är,
inte ens för dig själv.
Det är fascinerande att det sker så naturligt
Och att det plötsligt blir så himla enkelt att kommunicera med någon annan
Bara för att det är mörkt.
-
Jag har en stark känsla av att mina allra bästa konversationer har skett i mörkret :).