Klaggen

Jag var med om en nära-döden-upplevelse med en kompis idag.
Kort efteråt var min kompis uppenbart skärrad och stod med adrenalinet pumpande
Vi pratade om händelsen
Och jag kände inte så starkt om hela grejen, utan jag konstaterade lätt vad som hade hänt.
Och att det hade varit nära.
Man vänjer sig,
Vid sin livssituation.
Alla dessa självmordstankar har gjort så att jag ständigt lever nära döden.
Så vad är då ännu en nära-döden-upplevelse?

Okej! Då var det dags för ännu en nyårsblogg. Jag har inte skrivit så mycket dagbok eller tagit lika mycket bilder som tidigare år, så jag undrar hur mycket jag kommer att komma ihåg till det här inlägget? Nåväl, vi får väl se!
-
Januari
Förra årets nyårsafton var hemsk. En väldig känsla av ensamhet bland folkmassorna på centrum blandat med nyårsångest. Från dagboken den 1 januari:
"Nytt år alltså. Sällan har det känts så mörkt och hopplöst som nu. Känns inte som att jag orkar med ensamheten länge till. Jag var tydligen lycklig en sväng under 2011. Det hade jag glömt.
Jag fattar inte hur det ska bli bättre..."
-
I mitten av Januari skapades redaktionen och jag blev redaktör och layoutare för tidningen som fick namnet "Tolvan". Vi fick lära oss hur man skapar en tidning, med allt vad det innebär. För min del var det till största del att lära mig att layouta.

-
Februari
Februari? Jag har försökt göra research för att komma underfund med vad jag sysslade med den här månaden. Allt jag kom över var länkar till flummiga YouTube-videos och att det tydligen hade varit -33 grader. Minns att förra årets vargavinter inte var nådig. Verkar ha varit en hemskt ordinär månad.
-
Mars
Månaden började med en av årets bästa kvällar: LKAB-middagen på Arena Artica tillsammans med Minna, Fredrik och Maria. Riktigt god mat, trevligt sällskap, en gnutta alkohol, livemusik och roligt på dansgolvet gjorde kvällen riktigt bra.
-

"Han säger att han varit till helvetet och tillbaka.
Jag tror att en del av honom blev kvar där."
-
Hur mycket finns det kvar av han som blev ensam för några år sedan?
Kanske är han starkare idag än vad han var då,
Men vem hade han varit utan allt lidande han fått stå ut med?
Det sägs att det som inte dödar gör en starkare,
Men vissa sår är så djupa så att det lämnas kvar ärr.
Ärr som för alltid finns kvar.
Kanske hade han kunnat bli någonting?
Det är synd, egentligen, att det blev så här.
Idag är han ju helt förstörd.

-

-
Jag känner mig värdelös.
Värdelös? Du? Du har ju både lägenhet, bil och pengar på banken!

Det känns som att jag fullkomligt har tappat kontrollen över mig själv och mitt liv.

För ungefär år sedan började jag skriva på någonting. Någonting som skulle bli större än vad jag någonsin skrivit tidigare. Jag började skriva och kom bara en kort bit innan jag la av, la det på hyllan och skulle göra det "sen". Och kanske sätter jag mig ner och fortsätter med den någon gång? Här är i alla fall en del från början av verket:

-
Fröet började sås och simtävlingen började. Miljontals deltagare skulle tävla denna dag om vem som kunde simma snabbast till ägget, för att överleva. Om jag skulle kunna resa tillbaka till den där dagen så skulle jag säga till mig själv att inte ha så bråttom – eftersom att det inte är någon vacker värld där ute. Jag hade bett mig att ta det lugnt istället och njuta av ögonblicket – och på så vis så hade det tagit slut redan där.
Men riktigt så blev det ju inte. På något sätt så lyckades jag tydligen vinna hela jäkla kapplöpningen. En chans på miljonen, och jag simmade rätt in i helvetet. Förmodligen stretade jag emot och blev knuffad över mållinjen – douchebags..
-
Det hade varit roligt att göra något utav det.
Någon dag ;)

Har börjat på en skrivarkurs och har hunnit vara på en lektion än så länge. Den första uppgiften vi fick var att skriva en text om "Jag och Pennan". En text som förklarar ens relation till skrivandet. Det här skrev jag:
-
Det är när den där känslan kryper fram
Jag är oftast ensam,
Har tid att fundera.
Jag får en idé och sätter mig framför datorn
Låter orden flöda fram ur tangentbordet.
Ibland blir det bara några rader
Oftast har jag dock en hel sida med text framför mig när jag till slut känner att jag är klar.
Alla måste vi få utlopp för våra känslor på något sätt
Vissa blir arga och förstör någonting
Andra låter tårarna rinna tills hela kudden är blöt.
Jag skriver.

Jag har hittat något slags mellantillstånd.
Jag är sällan riktigt glad eller exalterad
men det känns inte riktigt jobbigt lika ofta heller.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.
Och det gör det verkligen enklare.
Jag hoppas att jag kan känna mig lycklig igen någon dag.
Och jag bygger upp så många scenarion och vägar för att ta mig dit.
Oftast handlar det om att jag måste förändra mig själv.
Bli bättre, på ett eller annat sätt.
Det tar tid och självdiciplin dock.
Och det är två saker som jag brukar ha det dåligt med.
Dagarna går.
Jag gör mycket utav allt det där som måste göras, och ofta inte det heller.
Och när jag väl har tid över så vet jag att det är tid då jag hade kunnat använda för att nå mina mål.
Men oftast orkar jag inte.
Jag värderar "att ta det lugnt" väldigt högt,
och då blir det oftast inget gjort.
-
Det är mitt mellanläge:
Jobba, diska, städa, äta, sova.
Vara trött och spendera tiden med att göra ingenting, och uppskatta det.
Jag kommer ingen vart.
I det stora hela är det ingenting som blir bättre, eller sämre.
Jag kommer antagligen aldrig att bli lycklig på det här viset.
Utan kommer att dränka min fritid med meningslös underhållning.
För att orka med.
-
Som sagt - jag tror inte längre att jag kommer att bli lycklig igen.
Men jag hoppas på det.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.

Det verkade vara en alldeles vanlig dag på jobbet och arbetarna satt i kuren och drack morgonkaffet. Johan hade inte jobbat länge i skiftlaget men hade börjat vänja sig vid arbetet under jord. Det verkade vara en alldeles vanlig dag på jobbet, tills chefen kom in och skulle dela ut dagens jobb.
"Okej grabbar, idag ska ni åka och felsöka en elcentral. Men det är på Det Där stället, så se för fan till att alltid vara minst två och två när vi jobbar. Man vill inte bli lämnad ensam på den där platsen.."
-
Chefens ord förändrade stämningen i kuren och Johan såg att kollegorna började skruva på sig. Han hade ingen aning om vad dom pratade om och varför alla verkade vara så besvärade, så han frågade:
"Vad pratar ni om? Vad är det för speciellt med det där stället och varför bör vi inte vara ensamma?"
Männen i kuren stirrade på Johan i några sekunder innan en utav dom kom till tals.
-
"Det finns en berättelse om just den där platsen.. Förr i tiden låg det en verkstad där vart vi ska jobba och det jobbade ett gäng reparatörer på platsen. De hade en cykel vid verkstaden som de använde för att ta sig runt på ibland. En dag så försvann en utav gubbarna spårlöst efter att ha utfört ensamarbete på en motor. Oavsett hur mycket de andra reparatörerna sökte så kunde dom inte hitta honom. Men dom hittade däremot cykelspår på ett ställe där ingen utav dom hade cyklat. Spåren ledde fram till ett schakt som låg i närheten. Det tog ett tag, men slutligen hittade man cykeln i botten av schaktet. Men kroppen av den försvunna reparatören hittades aldrig.
-
Det var berättelsen om det som hade hänt på platsen men jag trodde inte på den. Jag hade därför inga problem med att arbeta där fram tills dagen då jag skulle koppla in samma elcentral som vi ska jobba med idag. Jag var ensam och höll på att skruva i centralen då jag plötsligt kände en hand på min axel och någon som sa med mörk röst: "Du ska inte vara här." När jag vände mig om så fanns det ingen där. Efter den dagen har jag inte velat åka tillbaka dit."
-
Johan hade först trott att kollegorna försökte att skämta med honom men började inse att de menade allvar medan han lyssnade på berättelsen. De åkte så småningom till platsen där den gamla verkstaden låg och lyckades bli färdiga med centralen innan skiftet var över. Men Johan hade inte kunnat låta bli att känna sig illa till mods medan han varit där, även om det inte hade hänt någonting märkligt den dagen.
När Johan kom hem från jobbet den dagen så ringde han sin vän Daniel, som flera gånger hade pratat om hur dumt han tyckte att det var med spöken och sin tro om att det varken finns andar eller demoner. Daniel lyssnade intresserat på spökhistorien och kom därefter med ett förslag för att bevisa att han hade rätt. Han föreslog att Johan skulle köra honom till platsen där allting hänt, lämna honom där och komma tillbaka en timme senare för att hämta upp honom.

-
Johan funderade över förslaget och gick med på att göra som Daniel ville. Eftersom att Daniel också jobbade under jord så var det inga större problem att genomföra planen. Så dagen därpå möttes dem upp och åkte tillsammans till den gamla verkstaden, men bara Johan åkte därifrån, medan Daniel var kvar i mörkret.

-
"Hmpf, om andar och spöken finns så hade vi haft bevis för det i dagsläget. Men det här stället är sannerligen en aning kusligt trots allt." tänkte Daniel, medan han satt i mörkret med lampan på hjälmen som enda ljuskälla. Det var svårt att hålla koll på tiden där han satt och gjorde ingenting och efter en tid som kunde varit ungefär tjugo minuter så tog han upp mobiltelefonen från fickan och skulle titta hur mycket klockan var. Telefonens skärm fortsatte dock att vara svart, oavsett vilka knappar han tryckte på. En känsla av mild panik började leta sig fram hos honom. En känsla som förstärktes av att hans armbandsur hade stannat, med visarna på tiden då han hade kommit dit. "Kan det verkligen vara ett sammanträffande?" tänkte Daniel och började känna sig mer och mer illa till mods. Situationen blev inte bättre när hans enda lampa plötsligt slocknade.
-
Nu stod han ensam i mörkret och hade börjat andas snabbare och tyngre samtidigt som han tryckte frenetiskt på lampans knapp i hopp om att få den att fungera. Det var då han hörde ett ljud och han höll andan för att bättre höra vad det var för något. Det lät precis som någonting som plingade borta i mörket, åt samma håll som schaktet.. Sedan kom ett ljud av cykelhjul som knastrar mot grus och en kedja som gnisslar emot kuggarna. Ljudet kom sakta emot honom. När ljudet bara var någon meter bort från honom så slutade det. Daniel höll andan och tycktes höra sina egna hjärtslag. I det ögonblicket kom han att tänka på cigaretter och att han hade en ask tändstickor i fickan. Med darrande händer tog han fram en tändsticka och tände den mot asken.
-
Han var ansikte mot ansikte emot den gamla mannen och stirrade in i de tomma ögonhålorna. En sekund senare slocknade lågan.

-

Daniels kropp hittades aldrig.

Det är många som badar så här dags.
Sedan mitt skepp sjönk för något år sedan så har jag själv simmat i ett hav av ångest.
Jag har drivit omkring så länge att jag inte längre vet vart jag är.
Det finns inget land i sikte.
Ibland har jag skymtat båtar som hade kunnat hjälpa mig ifrån att drunkna,
men varje gång jag närmat mig så vänder de om och seglar bort från mig.
I natt stormar det på havet och jag känner vattnet bli kallare.
Snart orkar jag inte simma längre.
-
(Bästa metaforen någonsin)

Och om jag skulle ta och sluta försöka vara så pretentiös och låtsas otydlig så hade jag ju faktiskt kunnat låta orden komma fram fritt för en gångs skull. Folk säger trots allt till mig att jag bör blogga oftare - och vissa verkar till och med vilja att jag ska börja med någon slags "vanlig blogg" - en sån där som är som en dagbok. Där jag hade berättat att den här veckan kom jag tillbaka från Peace & Love i Borlänge, jobbat förmiddags-skift och haft trevligt med en massa vänner jag inte träffat på ett tag. 
Men jag vet inte riktigt.. Kvalité framför kvantitet tänker jag. Och dessutom så har mitt skrivande alltid varit främst för min egen skull, ett sätt att ventilera antar jag? Men folk verkar tycka om att läsa det som kommer fram - och jag måste erkänna att det är ganska trevligt att höra trots allt :).
-
Fast det betyder ju inte att jag kommer att uppdatera oftare än vad jag brukar göra - om jag nu verkligen inte skulle känna för det.
-
Jag vet inte riktigt hur jag mår för tillfället, i det stora hela alltså, (för tillfället är jag en aning förkyld och utmattad och bör sova). Men jag har befunnit mig i det här tillståndet utav.. förnekelse(?) ett tag nu.. Jag har ingen koll på hur länge. Det är någon slags apati som balanserar ut det hela - det hemska känns oftast inte så hemskt och ibland när jag borde vara väldigt glad finns där bara någon slags bedövad glädje. Balans? Nej inte riktigt, jag är helt klart oftare glad än nere nu för tiden. Även om apati kan vara en hemsk känsla i sig..
-
Jag har aldrig nog mycket tid nu för tiden, men så har det varit länge dock.
Om jag hade haft den tid som jag känner att jag vill ha så skulle jag hunnit med: Att städa lägenheten, diska, tvätta kläder, rengöra bilen, byta ut den där vindrutetorkaren som gick sönder någon gång i vintras, spela igenom Diablo 3 fem gånger till, spela igenom alla de där nya spelen som jag i stort sett bara "hunnit" pröva,
*DJUPT ANDETAG*
fortsätta träna Crossfit, vara ute och jogga, umgås massor med Alla mina vänner, bli bra på gitarr och trummor, lära mig animera och göra den där musikvideon till Life/Universe av Detektivbyrån som jag tänkt på så länge, Åka ner till Luleå och fixa min närsynthet med laser, hoppa fallskärm, Resa någonstans utanför Europa, Kolla igenom Indiana Jones-filmerna (som jag inte sett ännu) samt en massa andra filmer, kolla igenom flertalet anime-serier, skriva färdigt min bok, läsa en massa böcker och upptäcka ny musik
...
Ehm, ja, det var väl typ det. Och sen ska man ju hinna ta det lugnt också därimellan alltihopa. Ta det lugnt är väl ungefär det enda jag hinner med för tillfället medan resten utav ovanstående ideér snurrar omkring i huvudet. När ska man hinna med alltihopa egentligen? Och för övrigt så blev det ju.. någonting.. utav den här texten..
Typ.

-

Jag kliver ur bilen och får ur mig en djup suck av ångest.

Det gör ont i bröstet medan luften trycks ut ur mina lungor

och den varma luften kondenserar i ett moln framför mig.

Som ett sätt att lätta lite på trycket som byggts upp inom mig
åtminstone lite grann.
-
Killar är tydligen så med sina känslor.

Samlar, sorterar och skyfflar undan

tills det en dag brister.

Jag vill inte vara sådan egentligen
men när jag nu gör så på automatik så kan jag väl inte göra annat än att invänta kollapsen av känslobanken?

-

Jag vet att det till största delen är mitt fel varför jag mår som jag mår.

Men jag ser det mycket som att jag inte har så mycket till val.

Det är mitt fel att jag mår som jag mår.

Därför att jag är jag.

Och för att jag fortfarande bor i den här staden

som kan vara så mörk och hemsk ibland.

-

Men kan det vara så att jag faktiskt har ett val framför mig?
Att jag faktiskt skulle kunna lösa mina problem och därmed må bättre om jag bara ville det?
Att jag faktiskt aktivt, dagligen, väljer att fortsätta att må dåligt?

Kanske bristen på tårar inte beror på att jag knuffar undan smärtan
utan för att jag till en viss del njuter och är beroende av den?
Vem hade jag varit utan ensamheten och mörkret?
-
Det kanske låter bissart,
men jag känner mig rädd för att berätta exakt hur jag känner för vissa.
Det känns som att det hade lett till att jag hade börjat få professionell hjälp.

Som att psykologen eller kuratorn skulle ta mina känslor ifrån mig

Och på så vis göra mig till någon jag inte är.

Jag kan inte heller se hur en diagnos skulle kunna hjälpa?
Att officiellt få höra något i stil med: "Du lider av depression.", "Du lider av borderline." 
Det skulle antagligen bara få en att tänka illa om sig själv och fått en att känna sig sjukare än vad man är.

Nej..
Bara jag tar mig igenom det här på egen hand så känns det som att jag kommer att vara starkast och lyckligast i världen när jag väl befinner mig på andra sidan.

-
Pessimisten inom mig påminner mig dock om att det inte är säkert att det någonsin händer dock.
Kanske fortsätter jag bara med det här lidandet
Blir bitter
Tvinar bort
Och dör. Med insikten om att jag kämpat hela vägen i onödan.
Min tro är trots allt:
Världen är inte rättvis.

-

Tanken skrämmer mig.

I stort sett varje dag.

Kanske, men bara kanske, har jag valt det här själv och hade kunnat starta mitt lyckliga liv imorgon om jag bara kämpade för det.
Men jag har även ett annat val framför mig.
Ett annat sätt att bli av med smärtan på.

Något som utan tvekan hade fungerat till 100%

Det var det nog ingen som gjorde..

Om jag hade vetat att det skulle bli så här så hade jag nog gjort annorlunda.

Valt annorlunda..

Men det spelar i och för sig ingen roll nu.

Det är redan försent.

...

Jag var nog kanske personen som kände dig allra bäst

men trots det så har jag väldigt svårt att förstå hur du kände.

Förstå varför du gjorde som du gjorde till slut..

Om du bara hade kunnat se dig själv med samma ögon som jag, och många andra, såg dig med.

Då hade det nog inte behövt sluta så här.

(Bleh, jag ger upp med den här texten >_>)

"Ensamhet dödar" skulle jag vilja påstå.

"Happiness is not true unless shared."

-

En vän i min ålder sa något till mig här om dagen och syftade på ett nyligt dödsfall av en ung människa.
"Man tror att man är odödlig i vår ålder, att man kommer att leva till att man är 80 år, minst. Händelsen får en verkligen att tänka."

Jag kunde inte alls relatera. Jag tänker på döden varje dag, på ett eller annat sätt.

-

"Tiden går fort när man har roligt" heter det.

Och ofta så tror jag också att lycka hämmar ens personliga utveckling.

För när man väl befinner sig i stunden, och är riktigt glad, så stannar man väl inte upp och börjar reflektera över vad man faktiskt sysslar med? Man har ju fullt upp med känslan av att vara lycklig.

Det är först när lyckan tas ifrån en som man verkligen kan se vad man faktiskt hade och vad som var rätt eller fel.

-

Vissa verkar kunna leva hela sitt liv utan att stanna upp och fundera.

En del stannar upp automatiskt men hatar att stå still, så de skyndar sig snabbt vidare varje gång det händer.

En del andra, sådana som mig själv, spenderar mer tid stillastående, tänkande och ifrågasättande, än att faktiskt bara gå framåt i vardagen.

-

Jag vet inte vem som formulerade tanken, men den handlade om instinkter. Om hur mycket våran kropp gör automatiskt och hur mycket som faktiskt kräver vår aktiva tankeverksamhet.

Hur mycket behöver vi tänka i vardagen, egentligen?
Under en vanlig arbetsdag till exempel?
Klockan ringer

Stänga av den/lägga den på snooze

Kliva upp, ta på sig kläder, äta frukost
Gå till bilen, köra till jobbet, parkera
Jobba
Köra hem, laga mat, titta på TV

Borsta tänderna, ta av sig kläderna, lägga sig i sängen

Sova

...

Hur mycket utav ovanstående gör vi egentligen automatiskt? Hur mycket har vi lärt våran kropp att göra utantill varje dag? Den första gången vi egentligen kanske behöver tänka aktivt under den ovanstående dagen är när vi kommer till jobbet och funderar över vad vi ska göra?
Hur mycket tänker du på vad du gör, egentligen?

-

Kanske finns det ett högre syfte med livet för oss människor.

Kanske.

Om det nu skulle finnas det så skulle nog de flesta personer ändå inte orka med att bry sig.

En ny säsong av Big Brother har ju börjat nyligen trots allt.