Smältande snö
Oj, har jag bara skrivit nyårsblogg hittils detta år? Tiden går fort..
-
Smältande snö
Det är oktober.
Jag fyller år och den första snön faller efter sommaren.
Hela naturen har gradvis kurat ihop sig under en tid nu,
Känt på sig att kylan och mörkret är på väg.
Det handlar om att samla ihop allt man har, och släppa taget om allt utom det allra viktigaste.
Varje dag som går är lite mörkare än den förra.
Även jag vet vad som komma skall -
Isvindarna som blåser igenom ens tjocka kläder
Nätterna som aldrig vill ta slut
Morgnarna som kräver energi man egentligen inte har
Decimeter av nyfallen snö som gör varje steg till en ansträngning.
Det är oktober och jag vet vad som komma skall.
Det är ångesten innan det där jobbiga, som man vet att man måste uthärda -
Tandläkarbesöket, Provet man inte hunnit plugga till, Tolvtimmars-skiftet med all stress
- det är de känslorna som finns i mitt bröst under vinterns första dagar.
Det är mars.
Klockan är tre på eftermiddagen och solen är fortfarande uppe på himlen.
Jag hade nästan glömt värmen av solstrålar mot huden.
De sluttande takens kanter är prydda av istappar,
som prismatiskt reflekterar solens ljus och sakta droppar vatten ner mot den smältande snön.
Jag tar av mig mössan, rufsar till håret, och känner att min vinterjacka är för varm.
Ljudet av fågelkvitter är i kontrast till bilvägens buller.
Varje dag som går är lite ljusare än den förra.
Träden börjar bereda sig för att välkomna solens och värmens återkomst.
Jag känner mig ganska nöjd för tillfället, men vet att det kommer att bli bättre än så här -
Varmare,
Ledigare,
Friare.
Det är dags att se fram och börja planera hur jag ska njuta av sommaren på bästa sätt.
Det är skönt - att ha något att se fram emot. Att veta att tiden framför kommer att bli behaglig.
Att lämna de kalla mörka dagarna bakom mig -
och inse att jag överlevde ännu en vinter.
-
Smältande snö
Det är oktober.
Jag fyller år och den första snön faller efter sommaren.
Hela naturen har gradvis kurat ihop sig under en tid nu,
Känt på sig att kylan och mörkret är på väg.
Det handlar om att samla ihop allt man har, och släppa taget om allt utom det allra viktigaste.
Varje dag som går är lite mörkare än den förra.
Även jag vet vad som komma skall -
Isvindarna som blåser igenom ens tjocka kläder
Nätterna som aldrig vill ta slut
Morgnarna som kräver energi man egentligen inte har
Decimeter av nyfallen snö som gör varje steg till en ansträngning.
Det är oktober och jag vet vad som komma skall.
Det är ångesten innan det där jobbiga, som man vet att man måste uthärda -
Tandläkarbesöket, Provet man inte hunnit plugga till, Tolvtimmars-skiftet med all stress
- det är de känslorna som finns i mitt bröst under vinterns första dagar.
Det är mars.
Klockan är tre på eftermiddagen och solen är fortfarande uppe på himlen.
Jag hade nästan glömt värmen av solstrålar mot huden.
De sluttande takens kanter är prydda av istappar,
som prismatiskt reflekterar solens ljus och sakta droppar vatten ner mot den smältande snön.
Jag tar av mig mössan, rufsar till håret, och känner att min vinterjacka är för varm.
Ljudet av fågelkvitter är i kontrast till bilvägens buller.
Varje dag som går är lite ljusare än den förra.
Träden börjar bereda sig för att välkomna solens och värmens återkomst.
Jag känner mig ganska nöjd för tillfället, men vet att det kommer att bli bättre än så här -
Varmare,
Ledigare,
Friare.
Det är dags att se fram och börja planera hur jag ska njuta av sommaren på bästa sätt.
Det är skönt - att ha något att se fram emot. Att veta att tiden framför kommer att bli behaglig.
Att lämna de kalla mörka dagarna bakom mig -
och inse att jag överlevde ännu en vinter.
Kommentarer
Trackback
