Klaggen

Drömmar om en tid för längesedan.
Känslor jag inte längre har.
Ljus genom persiennerna.
En anledning att kliva upp.
Smälta in med samhället.
Ansluta sig till resten av världen.
Upptäcka tankar,
från människor jag aldrig har, eller kommer, att träffa.
Men som känns bekanta.
Ett substitut för gläjde och gemenskap.
Låtsasvänner.
En del där ute är så otroligt klyftiga, kreativa.
De flesta där ute verkar vara lätt meningslösa.
Men det kanske vi är allihopa, i slutändan?
Familjen.
Jag känner att jag alltid saknat vissa känslor gällande det.
Men jag tror att jag förstår vad dom menar.
Hon frågar om jag behöver hjälp.
Jag tackar nej.
Jag är så stark nu.
Varit med om så mycket skit
så det är få saker som känns jobbiga längre.
Förutom kanske tanken på livet självt,
Ibland.
Men jag klarar mig själv,
Om jag vill.
Snön fastnar i mitt hår och jacka.
Jag bryr mig inte
Man blir ju snabbt torr igen.
Hemma igen.
För mig själv.
Upplever konst.
Interagerar.
Ut igen.
Koffein och gemenskap.
Jag vet hur man gör nu för tiden.
Letar efter känslor från förr
men det är annorlunda nu.
Hemma igen.
Känslan av att snart vara ensam igen är ständigt närvarande.
Gör det svårt att vara lycklig i nuet.
Dörren stängs.
Ensamhet.
En känsla av att inte vilja någonting.
Inga önskningar,
för vad tjänar dom till?
De skulle inte kunna uppfyllas ändå.
Pessimism.
Tomhet.
En blick på framtiden.
Någon slags hopp.
En blick tillbaka.
Blogg.