Klaggen

Jag vet inte om jag ska kalla det för tragiskt eller skrämmande -
Känslan av att det inte är värt besväret, när jag är lycklig.
Under en lång tid har jag känt mig mer eller mindre olycklig.
Levt på hoppet om att det en dag kommer att bli bättre.
Blivit motiverad av tanken - om jag bara kämpar för det så kanske jag blir lycklig en dag!
Och sen hände det, tror jag?
Jag vaknade upp i en vardag jag trivdes med.
En fritid där jag för det mesta kände mig glad, åtminstone mer än vad jag kände mig nere.
Men minnena av den långa, jobbiga, vägen fram tills den här punkten finns fortfarande kvar.
Är detta vad jag kämpade för?
Var det värt det?
Även vid ögonblicken då jag når toppen, då det känns som att livet inte kan bli bättre
Blir jag påmind om vägen som ledde hit.
Och i jämförelse så känns det ändå otillräckligt.
Är jag verkligen så trasig så att jag inte kan känna mig tillfredsställd längre?
Tanken är både tragisk och skrämmande.