Klaggen

Jag har hittat något slags mellantillstånd.
Jag är sällan riktigt glad eller exalterad
men det känns inte riktigt jobbigt lika ofta heller.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.
Och det gör det verkligen enklare.
Jag hoppas att jag kan känna mig lycklig igen någon dag.
Och jag bygger upp så många scenarion och vägar för att ta mig dit.
Oftast handlar det om att jag måste förändra mig själv.
Bli bättre, på ett eller annat sätt.
Det tar tid och självdiciplin dock.
Och det är två saker som jag brukar ha det dåligt med.
Dagarna går.
Jag gör mycket utav allt det där som måste göras, och ofta inte det heller.
Och när jag väl har tid över så vet jag att det är tid då jag hade kunnat använda för att nå mina mål.
Men oftast orkar jag inte.
Jag värderar "att ta det lugnt" väldigt högt,
och då blir det oftast inget gjort.
-
Det är mitt mellanläge:
Jobba, diska, städa, äta, sova.
Vara trött och spendera tiden med att göra ingenting, och uppskatta det.
Jag kommer ingen vart.
I det stora hela är det ingenting som blir bättre, eller sämre.
Jag kommer antagligen aldrig att bli lycklig på det här viset.
Utan kommer att dränka min fritid med meningslös underhållning.
För att orka med.
-
Som sagt - jag tror inte längre att jag kommer att bli lycklig igen.
Men jag hoppas på det.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.