Klaggen

Som jag går här på stranden i skymningens slut
Vinden viner och de svarta vågorna skapar vitt skum kring mig.
Kanske beror det på bristen av sömn,
Kanske beror det på mitt förvirrade sinnestillstånd
Men dina ord
Och mina förvridna minnen
Av våra sista stunder tillsammans
Dyker upp i mitt synfält
"Du är värdelös", "Vad tror du att du håller på med egentligen?", "Jag vet inte om jag någonsin älskat dig.."
Orden blandas ut med sanden framför vid varje blinkning
Kvar blir bara blöta kalla fläckar på min själ.

Min vandring fortsätter,
Den fina sanden omvandlas till mossiga stenar och klipporna reser sig ovanför mig.
Det är nästan omöjligt att fortsätta framåt.
Jag vänder mig om, och tar ett kliv utåt.

Jag minns våra stunder här tillsammans på ön -
Ditt stolta ansiktsuttryck när du återvänder med en hink med bär,
Den ljuva lukten av paj som fyller luften i stugan.
Kanske rodde jag ut hit ikväll i hopp att finna dig här,
Lika vilsen som mig.
Vi hade kunnat hitta varandra igen.
Men egentligen känner jag dig allt för väl,
Du skulle aldrig få för dig att göra något sådant.

Efter bara några steg har vattnet nått upp över axlarna.
Mörkret känns tyngre och mer påträngande under ytan.
Fotfästet på den steniga botten är dåligt och det känns som att underströmmarna vill dra ner mig i djupet.
"Gå tillbaka", säger min överlevnadsinstinkt plötsligt,
En enorm känsla av ensamhet väller över mig.
Härifrån ser man inte var havet slutar och rymden börjar.
Jag tittar upp
Och ser stjärnorna.
Ögon,
Förfäder,
Som tycks se ner på mig
Och delar mitt öde.

Alla mina tunga känslor försvinner,
Jag släpper taget
Och sveps iväg ner i mörkret.
Ljuden omkring mig förvandlas till ett dovt muller när vattnet fyller hörselgångarna.
Jag förstår nu -
Det är ett språk.
Världsalltet välkomnar mig.

Jag tar ett djupt andetag,
Och lungorna fylls med vattnet.

(Skrivet efter en sömnlös natt. Inspiration från spelet Dear Esther.)