Klaggen

Har börjat på en skrivarkurs och har hunnit vara på en lektion än så länge. Den första uppgiften vi fick var att skriva en text om "Jag och Pennan". En text som förklarar ens relation till skrivandet. Det här skrev jag:
-
Det är när den där känslan kryper fram
Jag är oftast ensam,
Har tid att fundera.
Jag får en idé och sätter mig framför datorn
Låter orden flöda fram ur tangentbordet.
Ibland blir det bara några rader
Oftast har jag dock en hel sida med text framför mig när jag till slut känner att jag är klar.
Alla måste vi få utlopp för våra känslor på något sätt
Vissa blir arga och förstör någonting
Andra låter tårarna rinna tills hela kudden är blöt.
Jag skriver.

Jag har hittat något slags mellantillstånd.
Jag är sällan riktigt glad eller exalterad
men det känns inte riktigt jobbigt lika ofta heller.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.
Och det gör det verkligen enklare.
Jag hoppas att jag kan känna mig lycklig igen någon dag.
Och jag bygger upp så många scenarion och vägar för att ta mig dit.
Oftast handlar det om att jag måste förändra mig själv.
Bli bättre, på ett eller annat sätt.
Det tar tid och självdiciplin dock.
Och det är två saker som jag brukar ha det dåligt med.
Dagarna går.
Jag gör mycket utav allt det där som måste göras, och ofta inte det heller.
Och när jag väl har tid över så vet jag att det är tid då jag hade kunnat använda för att nå mina mål.
Men oftast orkar jag inte.
Jag värderar "att ta det lugnt" väldigt högt,
och då blir det oftast inget gjort.
-
Det är mitt mellanläge:
Jobba, diska, städa, äta, sova.
Vara trött och spendera tiden med att göra ingenting, och uppskatta det.
Jag kommer ingen vart.
I det stora hela är det ingenting som blir bättre, eller sämre.
Jag kommer antagligen aldrig att bli lycklig på det här viset.
Utan kommer att dränka min fritid med meningslös underhållning.
För att orka med.
-
Som sagt - jag tror inte längre att jag kommer att bli lycklig igen.
Men jag hoppas på det.
Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.