Klaggen

Det verkade vara en alldeles vanlig dag på jobbet och arbetarna satt i kuren och drack morgonkaffet. Johan hade inte jobbat länge i skiftlaget men hade börjat vänja sig vid arbetet under jord. Det verkade vara en alldeles vanlig dag på jobbet, tills chefen kom in och skulle dela ut dagens jobb.
"Okej grabbar, idag ska ni åka och felsöka en elcentral. Men det är på Det Där stället, så se för fan till att alltid vara minst två och två när vi jobbar. Man vill inte bli lämnad ensam på den där platsen.."
-
Chefens ord förändrade stämningen i kuren och Johan såg att kollegorna började skruva på sig. Han hade ingen aning om vad dom pratade om och varför alla verkade vara så besvärade, så han frågade:
"Vad pratar ni om? Vad är det för speciellt med det där stället och varför bör vi inte vara ensamma?"
Männen i kuren stirrade på Johan i några sekunder innan en utav dom kom till tals.
-
"Det finns en berättelse om just den där platsen.. Förr i tiden låg det en verkstad där vart vi ska jobba och det jobbade ett gäng reparatörer på platsen. De hade en cykel vid verkstaden som de använde för att ta sig runt på ibland. En dag så försvann en utav gubbarna spårlöst efter att ha utfört ensamarbete på en motor. Oavsett hur mycket de andra reparatörerna sökte så kunde dom inte hitta honom. Men dom hittade däremot cykelspår på ett ställe där ingen utav dom hade cyklat. Spåren ledde fram till ett schakt som låg i närheten. Det tog ett tag, men slutligen hittade man cykeln i botten av schaktet. Men kroppen av den försvunna reparatören hittades aldrig.
-
Det var berättelsen om det som hade hänt på platsen men jag trodde inte på den. Jag hade därför inga problem med att arbeta där fram tills dagen då jag skulle koppla in samma elcentral som vi ska jobba med idag. Jag var ensam och höll på att skruva i centralen då jag plötsligt kände en hand på min axel och någon som sa med mörk röst: "Du ska inte vara här." När jag vände mig om så fanns det ingen där. Efter den dagen har jag inte velat åka tillbaka dit."
-
Johan hade först trott att kollegorna försökte att skämta med honom men började inse att de menade allvar medan han lyssnade på berättelsen. De åkte så småningom till platsen där den gamla verkstaden låg och lyckades bli färdiga med centralen innan skiftet var över. Men Johan hade inte kunnat låta bli att känna sig illa till mods medan han varit där, även om det inte hade hänt någonting märkligt den dagen.
När Johan kom hem från jobbet den dagen så ringde han sin vän Daniel, som flera gånger hade pratat om hur dumt han tyckte att det var med spöken och sin tro om att det varken finns andar eller demoner. Daniel lyssnade intresserat på spökhistorien och kom därefter med ett förslag för att bevisa att han hade rätt. Han föreslog att Johan skulle köra honom till platsen där allting hänt, lämna honom där och komma tillbaka en timme senare för att hämta upp honom.

-
Johan funderade över förslaget och gick med på att göra som Daniel ville. Eftersom att Daniel också jobbade under jord så var det inga större problem att genomföra planen. Så dagen därpå möttes dem upp och åkte tillsammans till den gamla verkstaden, men bara Johan åkte därifrån, medan Daniel var kvar i mörkret.

-
"Hmpf, om andar och spöken finns så hade vi haft bevis för det i dagsläget. Men det här stället är sannerligen en aning kusligt trots allt." tänkte Daniel, medan han satt i mörkret med lampan på hjälmen som enda ljuskälla. Det var svårt att hålla koll på tiden där han satt och gjorde ingenting och efter en tid som kunde varit ungefär tjugo minuter så tog han upp mobiltelefonen från fickan och skulle titta hur mycket klockan var. Telefonens skärm fortsatte dock att vara svart, oavsett vilka knappar han tryckte på. En känsla av mild panik började leta sig fram hos honom. En känsla som förstärktes av att hans armbandsur hade stannat, med visarna på tiden då han hade kommit dit. "Kan det verkligen vara ett sammanträffande?" tänkte Daniel och började känna sig mer och mer illa till mods. Situationen blev inte bättre när hans enda lampa plötsligt slocknade.
-
Nu stod han ensam i mörkret och hade börjat andas snabbare och tyngre samtidigt som han tryckte frenetiskt på lampans knapp i hopp om att få den att fungera. Det var då han hörde ett ljud och han höll andan för att bättre höra vad det var för något. Det lät precis som någonting som plingade borta i mörket, åt samma håll som schaktet.. Sedan kom ett ljud av cykelhjul som knastrar mot grus och en kedja som gnisslar emot kuggarna. Ljudet kom sakta emot honom. När ljudet bara var någon meter bort från honom så slutade det. Daniel höll andan och tycktes höra sina egna hjärtslag. I det ögonblicket kom han att tänka på cigaretter och att han hade en ask tändstickor i fickan. Med darrande händer tog han fram en tändsticka och tände den mot asken.
-
Han var ansikte mot ansikte emot den gamla mannen och stirrade in i de tomma ögonhålorna. En sekund senare slocknade lågan.

-

Daniels kropp hittades aldrig.

Det är många som badar så här dags.
Sedan mitt skepp sjönk för något år sedan så har jag själv simmat i ett hav av ångest.
Jag har drivit omkring så länge att jag inte längre vet vart jag är.
Det finns inget land i sikte.
Ibland har jag skymtat båtar som hade kunnat hjälpa mig ifrån att drunkna,
men varje gång jag närmat mig så vänder de om och seglar bort från mig.
I natt stormar det på havet och jag känner vattnet bli kallare.
Snart orkar jag inte simma längre.
-
(Bästa metaforen någonsin)