Klaggen

Som hösten började.

Och mörkret trängde in i min själ.

Plötsligt en del av mig.

Som om någon släckte en lampa inom mig.

Kanske var det just det hon gjorde när hon sa farväl?

Då jag insåg att jag inte skulle få se henne igen?

Hösten tog sin början och tillsammans med löven föll mina tårar.

Så som löven lämnar ett dött täcke över landskapen.

Så lämnade tårarna sina spår mot kuddarna i min säng.

Alla dessa nätter då jag förskingrat så mycket förstånd.

Mörker, tystnad och tankar som skriker inuti mitt huvud.

Det är omöjligt att sova när man mår som jag..

-

Efter en sömnlös höst kom kylan och vintern in i mitt liv.

Ett liv där varje dag är en Söndag - och man vill bara dö.

Det var då jag började acceptera det.

Antingen ett liv med henne.

Eller inget liv alls.

Egentligen fanns bara ett alternativ.

Den gråa vardagen av meningslöshet hade bara ett syfte:

Att förbereda mitt sinne inför vad som komma skall..

-

Efter en lång kall vinter började det bli både varmare och ljusare.

Våren var på väg.

Överallt utom hos mig.

Vissa sår är så djupa att de aldrig läker.

Hon var ett sådant.

En del kyla är så kall att frosten blir permanent.

Så som mina tankar.

Vid sommarens slut trodde jag att någon släckt en lampa inom mig.

Nu förstår jag att lampan i själva verket är krossad.

Och kommer aldrig att lysa igen..

-

Sommaren var början på slutet.

Denna sommar ska den mörka cirkeln få ett slut.

Bli fulländad.

Och om man dör på samma plats och tid som någon annan

Bör man inte då komma till samma ställe efteråt?

Ett år av mörkt tänkande har satt sina spår.

Ett år då hon inte funnits där, men ändå varit ständigt närvarande.

Som en spegelbild utav resten av mitt liv.

Det var vid sommarens slut.

Aldrig mer skulle det bli höst igen.

-

-

Jag satt på tåget och började få tråkigt - så jag skrev en liten text :). Den blev.. okej :P. Men har inget som helst att göra med mitt då- eller nuvarande sinneslag :).