Klaggen

Idag fick jag en ny syn på vad som krävs för att man ska känna ensamhet. Det är lätt att dra slutsatsen - "Om man umgås regelbundet med kompisar/vänner/familj så är man inte ensam." Men jag tror att det ligger lite mer i det än så..
Har ni någonsin känt er ensamma även när eller efter ni umgåtts med tidigare nämnda personer? Jag kan erkänna att jag känner mig ganska ensam just nu (och jag syftar inte på "just nu" som i skrivande stund - då jag faktiskt är den enda varelsen i mitt rum) även fast jag haft sällskap i stort sett hela dagen av vänner och familj. Men hur kan det gå till egentligen?
Jo.. jag tror att det ligger till ungefär så här: Man måste känna sig behövd av personerna man umgås med, som att det faktiskt betyder något för dem att man finns där. Som att man tillför något i deras liv som de skulle vara "ledsna" av att vara utan. Om man enbart umgås med personer som lika gärna hade kunnat göra något annat istället och varit lika glada för det så tror jag att man har lättare att känna sig ensam.
Men samtidigt så handlar det nog om mer än så - man måste nog även känna att man själv får ut något av att umgås med personerna - behovet måste nog vara ömsesidigt för att det ska bli bra.

Nu har jag säkert fått det att låta som att jag inte känner mig behövd av mina vänner och familj eller så låter det som att jag inte känner att jag behöver dem. Men så är det inte - punkt. Det handlar om roller. Min familj har rollen av att de ger mig säkerhet och en grund för mig att stå på - en grund som får mig att finnas till. Mina vänner fyller upp rollen av att finnas där som jämnårig och att vara personer som till en viss del är likadana som mig - "lika barn leka bäst" heter det väl? De finns där för mig när jag vill vara social, spela med någon eller prata om problem med. Och för en del människor så räcker det med att dessa två roller är uppfyllda för att man ska må bra.
Men jag känner att jag behöver något annat också. Något som alltid har varit viktigt i mitt liv. Rollen av kärlek - rollen av närhet. Någon person jag kan älska och som gärna får älska mig tillbaka. Personen som gör så att jag inte behöver somna ensam om nätterna. Personen som jag kan bry mig om utöver allt annat. Och saknaden av en sådan får mig att till en viss del känna mig ensam.

Innan jag fortsätter med mitt prat om "roller" så känner jag att jag vill säga att jag inte riktigt tycker om att uttrycka mig på det sättet, det får det att låta som att man kan byta ut människor hur som helst och att man placerar människor i fack - ser dem som objekt. Men varför jag ändå uttrycker mig så här beror på att det sättet är det lättaste - och kanske även det enda sätt jag vet i det här fallet.

Då kan man ju fråga sig, vilken roll betyder mest? Familjen, vännerna eller kärleken? Jag tror att alla betyder ungefär lika mycket. Tar man bort en utav dem så känner man nog att det är något som fattas och då känslan som jag kallar för "ensamhet". Men det är just det jag är mest osäker på - om det är ensamhet som jag pratat om i all text ovanför? Eller handlar allt det här om någon annan känsla? Jag vet inte riktigt..
Men tills vidare så kallar jag det för ensamhet - för det känns mest rätt för tillfället.


För övrigt..
Det är lustigt hur mycket saker kan betyda i ena stunden och hur lite de kan betyda i andra. Hur helt vanliga handlingar som t.ex. att få gå på toaletten eller att äta en bit choklad (eller en pepparkaka ;D) kan kännas så underbara när man verkligen ha behövt dem. För när man är och kollar en film på bio så vill man ju ogärna tränga sig förbi alla personer som sitter ner och missa en del av filmen man betalat för "bara" för att gå på toaletten? Och vilka underbara euforiska känslor som fullkomligt kan skölja över en när man väl äter något man verkligen gillar efter att ha varit riktigt hungrig eller sugen ett längre tag. Medan man andra dagar kan tycka att det bara är jobbigt att behöva gå på toaletten eller att behöva äta.
Vi är underliga, vi människor.