Klaggen

Den här bloggen skrivs sent under januari månad, vilket på sätt och vis är en fortsättning på ett mönster som varit genomgående under det förra året. Jag har varit en aning lat, glömsk och distraherad av internet (främst YouTube) när jag egentligen bör göra något vettigare. Traditionen med att skriva årsblogg ska dock fortfarande hållas vid liv, så då får jag faktiskt ta mig tiden att göra det. Det känns som att dessa blogginlägg har något slags värde, en slags investering för framtiden. Desto fler år som går och ju fler minnen som försvinner i glömska hos mig, desto intressantare kommer de att vara att återvända till. Jag skriver dessa främst för mig själv, men ni som är intresserade får förstås läsa också :).

 

Vid tolvslaget har jag för mig att jag och Denise tittade på fyrverkerierna vid norra hamnen i Luleå igen, vilket har varit trevligt och lite kallt alla gånger jag gjort det. Vi befann oss i Luleå eftersom att vi några dagar senare skulle skriva på kontraktet och hämta ut nycklarna till vår lägenhet på Tunastigen. Början av året kretsade därför mycket kring flytten. Bära möbler upp för trappor, bestämma vart allting ska vara, vara fascinerad över hur stor lägenheten är jämfört med studentlägenheten, ha svårt för att hitta saker i köket, vänja sig vid att känna sig hemma igen och framför allt så behövde jag och Denise komma på vilka regler som gällde här hemma. 

 

Det sistnämnda var nog det som var svårast i början, att bli samboende. Jag är ofta väldigt obrydd och lite slarvig av mig hemma där vart jag bor medan Denise gärna vill ha allt på sin plats och i ordning. Trots att vi hade varit tillsammans länge innan vi flyttade ihop så krockade våra personligheter på många nya sätt när vi började bo i samma hushåll. Nu med facit i hand så har vi klarat oss igenom de mesta av problemen, kompromissat och hittat lösningar. Vilket känns riktigt skönt.

 

Samtidigt så var jag mitt uppe i den andra halvan av mitt tredje och sista år på psykologiprogrammet. Av någon anledning så var det planerat så att läsperiod 2 gick över julen och en bit in på Januari. Jag läste en kurs i utredning och utvärdering och gjorde ett stort grupparbete tillsammans med en klasskompis. Det var stressigt och jag var ganska leds på arbetet mot slutet. Men när vi väl var färdiga så kände jag mig rätt nöjd ändå.

 

Mot slutet av månaden så åkte jag iväg till den afrikanska ön Kap Verde tillsammans med Denise's familj och stannade där en bit in på februari.

 

Månadens första dagar spenderades som sagt på Kap Verde. Det var otroligt skönt med lite sol, värme och ledighet under årets mörkaste och kallaste period. Det var kul att lära känna Denise's familj bättre också.

 

När jag kom tillbaka till Luleå igen så var det dags att säga upp och städa ur min lägenhet på Porsögården, som jag ändå hade bott i under två års tid. Det känns alltid lite märkligt att gå ut genom dörren från ett av sina "hem" för sista gången. 

 

En stor händelse under året, som förmodligen hade varit liten för de flesta, var att jag köpte mig en ny dator. Min laptop som jag hade tidigare började strula mer och mer och jag vet fortfarande inte riktigt vad som är fel på den. Det gick i stort sett inte att spela något på den längre. Och för en person som sitter minst 4 timmar om dagen vid datorn så känns det som ett ganska stort handikapp när utrustningen inte fungerar som den ska. Under årets gång har jag varit sjukt nöjd med min nya dator :D.

 

Resten av månaden var inte så märkvärdig vad jag minns. Jag åkte till Kiruna en vända, hängde med vänner och såg Deadpool. Jag läste om samhällsvetenskaplig metod på universitetet. Vi hade inflyttningsfest och jag gjorde en grymt god svart vinbärsbål som var grymt god och väldigt farlig eftersom att det var en 70's (sjuttis? 70%'is?) vodka i den. Vilket märktes dagen efter när det lång fläckar av svart vinbär lite här och var i lägenheten. Bra fest dock!

 

 

Detta är en sådan där månad då det inte verkar ha hänt något speciellt överhuvudtaget. Jag fortsatte med plugget och grunden till mitt examensarbete började formas under månaden. Eftersom att jag inte minns så mycket av månaden så ska jag reflektera lite allmänt om året i detta utrymme.

 

Hösten 2013 började jag plugga på universitetet och det som kanske var skönast med det beslutet var att jag visste vad jag skulle göra med mitt liv tre år framöver. Sommaren 2016 så blev jag "klar" (jag fick min examen först förra veckan, alltså januari 2017) och detta innebar att jag åter igen var tvungen att börja fundera över vad jag ska göra med mitt liv. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill. Det är svårt det där, och en hel del existentiell ångest.

 

Jag vill nog arbeta med något som är relevant för min examen, annars hade den känts en aning bortkastad. Det är en grund att börja ifrån åtminstone. Men jobb för min del är främst något jag måste göra för att betala hyran och ha råd med mat varje månad, jag jobbar för att leva snarare än att jag lever för att jobba så att säga. Jag har dock hört människor som är visare än vad jag själv är påstå att man bör jobba med någonting som man verkligen brinner för. Att livet och jobbet blir så mycket bättre då. Jag kan tänka mig att det är så, att jag har fel i min filosofi. Men det känns svårt, nästan omöjligt, att jobba med något man älskar. Det går emot min syn och min defintion av jobb. Jag har även hört att när personer har börjat jobba med något som tidigare varit en hobby, exempelvis fotografi, så har allt det positiva från hobbyn försvunnit. Att det finns en risk att jobb kan förstöra något som man tidigare tyckte mycket om.

 

Med tanke på ovanstående resonemang så har jag landat i att det enklaste och säkraste är att försöka hitta ett jobb som jag åtminstone trivs med som förhoppningsvis är någorlunda välbetalt. Samtidigt som jag sysslar med sånt jag brinner för på fritiden. Hur det gick med denna plan får vi se i nästa års blogginlägg.

 

Jag upptäckte precis att jag inte har så mycket minnen från april heller, jag tror att det har att göra med att examensarbetet tog upp mycket tid denna månad. Till mitt examensarbete så behövde jag hitta tolv personer mellan 50 - 75 års ålder som ville ställa upp på ett 90 minuter långt experiment i bilsimulator som skulle utföras på universitetsområdet. Jag hade inte några direkta resurser att ge dessa personer någon belöning eller något heller. Det var väldigt svårt att hitta dessa under månadens gång och det kändes länge som att det inte skulle bli något av det på grund av att jag inte kunde utföra datainsamlingen. Men med facit i hand så gick det, alla tolv experiment blev utförda och jag fick ihop en uppsats om resultaten.

 

Men ja, det var mycket det här och dessa tankar som min vardag bestod av under april månad.

 

Under denna månad så var det mycket fortsatt arbete med examensarbetet och trots att jag hade haft målet att bli klar till sommaren så började jag inse att jag inte skulle hinna med det. Nästan alla experiment var nu gjorda men det hade också tagit slut på min energi och motivation för arbetet. Jag brukar prestera som bäst när deadline närmar sig, men så var det inte denna gång. Varje gång jag skulle sätta mig ner och börja arbeta med uppsatsen så fick jag stora känslor av obehag och ångest, vilket gjorde att jag oftast inte fick så mycket gjort. Vilket i sin tur ledde till att arbetet drog ut på tiden väldigt mycket.

 

Mot slutet av månaden så var det ändå dags för alla ceremonier som hade med examen att göra. Alla var finklädda och samlades tillsammans med klasskompisar och familjer i syfte att fira slutet av studietiden, samtidigt som rektorn tackade oss för vår tid på universitetet. Det kändes som att det var meningen att man skulle känna sig stolt över sina prestationer men med tanke på mina känslor som jag beskrev i stycket ovan så kände jag mest att jag hade fallit på mållinjen. Att tänka att jag hade förtjänat min examen kändes som att ta ut segern i förskott. Därför blev hela "skolavslutningen" en aning bitterljuv för min del. Det var trevligt att fira tillsammans med familjen men samtidigt kunde jag just då inte känna mig riktigt stolt över mina studier.

 

 

Jag minns inte exakt när det hände, men kring maj-juni så fick jag ett sommarjobb. Tidigare år och somrar så har jag bara arbetat i Kiruna, vilket innebar att jag inte hade några kontakter eller erfarenheter gällande jobb i Luleå. Så när LTU karriär anordnade en träff där studenter fick möjlighet att träffa arbetsgivare från Luleå för att kunna prata sommarjobb så kändes det som ett bra tillfälle för mig. Jag anmälde mig därför men själva träffen blev inställd då det var för få anmälda. Jag fick dock ett mail från en av arrangörerna som undrade om jag var intresserad av att arbeta med personlig assistans inom kommunen, vilket jag svarade att jag var. En kort period senare så gick jag på anställningsintervju hos kommunen och på den vägen så var mitt sommarjobb fixat. Ett jobb som jag i skrivande stund fortfarande arbetar med. Målet är dock att söka mig vidare till något annat.

 

Förutom sommarjobb så åkte jag och Denise ner till hennes familj för att bland annat fira hennes mormors 80-årsdag. I slutet av månaden så åkte vi även till Kiruna inför festivalen.

 

En kompis som också läser psykologiprogrammet hängde med till Kiruna denna gång, det är sådana gånger som man inser att Kiruna är en ganska bra turiststad. Förutom att hänga på festivalen så promenerade vi midnattssolsstigen och åkte ner till besöksgruvan. Det är lite märkligt att turista i sin egen stad, fast på ett trevligt sätt. Konserten med Lars Winnerbäck är det bästa minnet från denna månad. 

 

En annan händelse denna månad var att spelet Pokemon Go lanserades och hela världen var som galna i någon vecka efteråt. Även jag laddade ner appen och spelade en hel del den första tiden. Redan från början tyckte jag att det var väldigt märkligt att spelet blev så framgångsrikt. De första dagarna så gick det knappt att spela på grund av överbelastade servrar och när man väl kunde spela så insåg jag efter en stund att själva spelet inte var speciellt bra, egentligen.

 

Det visade sig vara ett otroligt simpelt spel med många dåliga val av dess designers. Spelet hade knappt någon introduktion och berättade väldigt lite om hur man faktiskt spelade det. Som spelare i Luleå så tog det mig ett tag att inse att man nästan behövde befinna sig inne i centrum för att kunna fylla på med items och hitta nya pokemons. Eftersom att spelets tracking inte fungerade så fanns det ingen direkt strategi för att hitta pokemons som man inte hade. Störst chans fick man om man helt enkelt var ute och gick omkring ett stort antal timmar i hopp om att stöta på något bra. Mycket av informationen som man behövde veta finns inte i spelet utan då måste man bege sig ut på internet för att hitta den, vilket man å ena sidan kan se som dålig design eller som att spelet försöker få en att vara mer social.

 

Det bästa med spelet var egentligen den sociala biten, att hela världen var galna samtidigt. Överallt på facebook syntes memes om spelet eller statusar om folk som råkat ur för märkliga situationer medan de spelat. När man var ute och promenerade så såg man var och varannan människa gå omkring med spelet uppe i handen och stadsparken var under flera veckor fylld dygnet runt av folk som spelade. Det är första gången som jag som gamer tyckt om ett spel mest på grund av allt som hände utanför spelet snarare än på grund av spelet själv. Nu väntar jag bara på att fler företag satsar på samma koncept men utvecklar spel som är roligare att spela.

 

Även gällande denna månad så har jag svårt att minnas speciellt mycket. Detta beror mycket på att jag har varit rätt så inaktiv på sociala medier under några år nu, samt att jag inte längre skriver någon annan form av dagbok eller andra anteckningar heller. Jag får helt enkelt försöka tänka tillbaka till månaden och försöka minnas hur livet var då, vilket blir svårt när man saknar fästpunkterna som statusar på facebook och liknande kan vara. Jag vill minnas att jag skrev om detta förra året också, och jag kan ha hintat om att jag skulle bli mer aktiv på facebook. Om detta stämmer så kan vi tillsammans konstatera att jag misslyckats under 2016. Under senare år har jag blivit rätt självkritisk när det gäller sånt jag skriver eller producerar. Om jag ska skriva något så ska det åtminstone kännas viktigt eller intressant för mig och jag ska kunna föreställa mig att andra också skulle kunna uppskatta det. Vilket leder till att jag sällan skriver något. Det känns som lite onödigt att berätta att jag började spela Fallout 4 under veckan och nyligen spelade igenom S.T.A.L.K.E.R: Shadow of Chernobyl, eftersom att de flesta antagligen inte har varken koll på vad det handlar om eller är intresserade om att höra om det.

 

Samtidigt kan man ju se det som en slags spegling av livet jag lever. Om det jag gör till vardags är tråkigt eller ointressant att läsa om för de flesta, innebär det att jag som person upplevs som tråkig eller ointressant av de flesta? Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så, men jag tror ändå att det finns en gnutta sanning i det perspektivet. Åtminstone den sidan av mig, som faktiskt är en ganska stor sida, är nog bara intressant för de som är insatta i samma spel eller kultur som jag uppskattar. Om jag skulle börja skriva mer på facebook så skulle jag därför vilja skriva om saker som är mer allmäna och lättare att relatera till, men ändå göra det på ett sätt som är intressant att läsa om. Något man uppskattar att få i sitt flöde. Detta är nog lättare sagt än gjort, och till vardags så känns detta inte speciellt viktigt. Men det leder också till att jag säkert tappar kontakten en aning med många vänner som jag sällan träffar IRL, vilket så klart är synd. 

 

Annars så var augusti en månad där jag jobbade för det mesta. Åtminstone som jag kan minnas.

 

Under majoriteten av 2016 så ägde jag fortfarande min lägenhet i Kiruna men hyrde ut den i andra hand. På sätt och vis så kändes det skönt att ha en "Plan B" utifall att det av någon anledning skulle ta slut mellan mig och Denise. En lite hemsk tanke, då vi båda verkar vara så nöjda i förhållandet. Men man vet ju aldrig riktigt vad som händer? Tänker ni andra som läser detta, som har en respektive, också på detta ibland eller är det bara jag? Å andra sidan så kändes det också rätt skönt att ha kvar lägenheten som en koppling till Kiruna, då jag har familj och flera vänner kvar där fortfarande.

 

Men efter ett tag så fick jag inse att dessa anledningar inte är nog för att det ska vara värt att behålla lägenheten. Så under augusti eller september, minns inte exakt, så fick jag den såld. Det var först då jag på riktigt blev medveten om att det var i Luleå som jag kommer att bo och planera mitt liv kring framöver. Detta känns i och för sig rätt bra - Luleå är en lagom stor stad med mycket möjligheter. En nackdel är ju dock att ingen av mina vänner också bor här, utan främst finns i Kiruna. Det är som rätt skönt att bara kunna åka förbi och kolla någon film eller käka någonstans tillsammans, men det blir som lite svårare att göra när man inte bor i samma stad. 

 

Ett av förra årets mest intressanta blogginlägg läste jag på bloggen Wait But Why (http://waitbutwhy.com/2015/12/the-tail-end.html), som visar livshändelser utifrån illustrationer. I illustrationen nedan så är författaren 34 år gammal och har därför upplevt 34 vintrar. Om han räknar med att han blir 90 år gammal så har han alltså 56 vintrar kvar, vilket ser ut som nedan.

 

Att se livet på detta sätt, i livshändelser, ger intressanta perspektiv. Om jag tänker på hur många dagar jag träffade och faktiskt umgicks med mina vänner under 2016 så blir det inte så många, och om jag tänker mig att jag kommer att fortsätta att träffa dom ungefär lika ofta i fortsättningen så har vi inte så väldigt många dagar kvar tillsammans. Varje gång vi träffas bör därför vara, eller åtminstone kännas,betydelsefull. Och en av faktorerna som har en stor påverkan på hur ofta man ses är avståndet som man bor ifrån varandra. Vilket till viss del får mig att vilja flytta tillbaka till Kiruna. Men samtidigt så är det någorlunda enkelt att hålla kontakten och umgås på värdefulla sätt online eller över telefon nu för tiden. Men det är ändå värt att tänka på tycker jag..

 

September ja. Jag jobbade, spelade och tog det rätt lugnt för det mesta.

 

Jag börjar bli lite trött på att skriva på det här inlägget och mitt liv verkar för det mesta har varit ganska ointressant nu under hösten och vintern, så det blir nog lite kortare månader framöver.

 

Under oktober hann jag fylla tjugosex, vid det laget så borde man väl ha börjat göra det som "man skulle bli när man blir stor" antar jag? Än så länge har jag ingen aning. Födelsedagen firades dock med en god middag samt att jag och Denise gick på Kent's avslutningskonsert här i Luleå. Riktigt bra och trevlig konsert! Men visst vart man lite mätt på Kents sista år som band? Det blev en aning tjatigt mot slutet att de skulle upphöra.

 

Mot slutet av månaden åkte vi till Kiruna för att gå på den årliga Haloweenfesten som Cindy är med och anordnar. It was awesome, som vanligt. Förra året hade jag en kostym som inkluderade en mask som var varm och jobbig. Det här året ville jag vara något mer praktiskt. Vi var Tetris-klossar, vilket visade sig vara sjukt opraktiskt. Det gick knappt att sitta ner i kostymerna. Men kul var det!

 

November verkar också ha varit en hemskt ordinär månad som fortsatte i samma mönster som tidigare månader. Därför kan jag lite kort lista upp lite saker som jag uppskattade under det förra året:

 

Film: Insåg att de flesta filmer jag gillade detta år kom ut tidigare år, ex, The Martian, Ex Machina, The Boy and the Beast, Deadpool, Star Wars

Serier: Mr Robot, Black Mirror, Stranger Things

Musik: Dance with the Dead, The Midnight, Gunship, Dark Tranquillity, Meshuggah

Spel: Overwatch, Pokemon Go, Oculus Rift & HTC Vive, Deus Ex: Mankind Divided

 

Julen i år spenderades nere i södra Sverige hos min flickväns familj. Sjukt mycket julmat, julöl och annat gott. Det var skönt att komma iväg från Luleå ett tag så att man uppskattar att vara hemma sen igen. 

På nyårsafton jobbade jag förmiddag, åt en fin middag och gick och la mig tidigt. Sjukt ös avslutning på året.

 

-

 

Och det var en "kort" sammanfattning av 2016. Det var ett år då det skedde mycket förändringar för mig: flyttade in i en ny lägenhet och gjorde mig av med två andra, blev klar på universitetet och började jobba som personlig assistent. Mycket av mitt liv spenderades dock på YouTube och i olika datorspel, men det känns som att det inte passar att skriva om här.

 

Under 2017 så hoppas jag att jag hamnar i en livssituation som jag känner mig tillfreds med. Som gärna får vara lagom chill för det mesta men ändå känns meningsfull.

 

Hoppas att ni som läst igenom allt tyckte att det var någorlunda intressant läsning! Vi ses här igen nästa år ;).