Ingen mening
Jag har kommit fram till att i ett stort perspektiv så finns det ingen mening med livet.
Låt mig förklara min tankegång.
Vi kommer alla att dö någon dag. I ett tillräckligt långt perspektiv så är chansen för överlevnad - noll.
Detta gäller för alla människor, djur, växter, planeten och även stjärnorna.
Vilket innebär att oavsett hur mycket vi försöker att överleva så kommer vi, och alla vi någonsin har träffat, att dö.
Så småningom.
Den människa som än så länge har levt längst blev 122 år gammal. Rent spontant så kanske många av er känner att ni kanske inte kommer att leva så länge. Efter att ha skrivit en uppsats om så kallad "Transhumanism" (att med hjälp av vetenskap förändra människan till någonting "bättre" än vad vi är idag) och "Cyborger" (Förkortning för Cybernetiska Organismer - Idén om att koppla samman maskiner och datorer med människokroppen) så tror jag att det finns en chans att vi är en av de första generationerna som har möjligheten att leva mycket längre än så. Två sätt att göra detta på vore att:
Stänga av processerna som får våra kroppar att åldra.
Eller att lyckas föra över vårt medvetande på exempelvis ett USB-minne och föra över det till en ny "kropp".
Men även om båda dessa metoder i teorin skulle innebära odödlighet (om man lyckas undivka olyckor) så är vår planet för eller senare dödsdömd. Om vi människor inte kommer att förstöra jorden med global uppvärmning eller kärnvapen så kommer vår sol att dö (och då sluka planeten) för eller senare.
Men visst, om vi lyckas överleva så pass länge så kanske vi kan sprida mänskligheten till andra planeter och solsystem? Ja, kanske, det vore ett sätt att skjuta upp mänsklighetens öde. Så småningom så kommer dock alla stjärnor att dö och ovmandlas till svarta hål som absorberar allt ljus som kommer i deras väg. Universum själv kommer att fortsätta att expandera och all värme som finns blir till kyla med tiden.
Till slut kommer universum bestå av ett tomt, kallt, mörker av ingenting.
Så yeah, i längden så spelar det ingen roll hur länge vi försöker att överleva.
Vissa kanske ser den tanken som deprimerande - men jag själv ser det som ganska befriande på sätt och vis. Om det inte finns någon mening med det hela så finns det heller inte direkt rätt och fel. Oavsett vad jag gör så spelar det ingen roll i ett större perspektiv. Det viktiga i livet, meningen, skapar vi själva - och därmed är vi fria att bestämma vad vi vill göra med våra liv. Vilket är ganska befriande :).
Vi bör dock kanske försöka överleva så länge som möjligt och minska lidandet för alla varelser och växter under tiden de lever. Som jag ser det, så är tekniken det enda som kan hjälpa oss för att uppnå det målet. Och vem vet - med framtidens teknik kanske människan till och med är mäktiga nog för att ändra universums öde?
Jag har dock en känsla av att vi alla kommer att dö någon gång, att livet inte på så vis har någon mening - och jag finner den tanken befriande :).
(Jag fann inspiration och information från en liten fin animation på 4 minuter och 38 sekunder som förklarar hur universum kommer att dö - https://www.youtube.com/watch?v=mSzCS_5qtVY )
Låt mig förklara min tankegång.
Vi kommer alla att dö någon dag. I ett tillräckligt långt perspektiv så är chansen för överlevnad - noll.
Detta gäller för alla människor, djur, växter, planeten och även stjärnorna.
Vilket innebär att oavsett hur mycket vi försöker att överleva så kommer vi, och alla vi någonsin har träffat, att dö.
Så småningom.
Den människa som än så länge har levt längst blev 122 år gammal. Rent spontant så kanske många av er känner att ni kanske inte kommer att leva så länge. Efter att ha skrivit en uppsats om så kallad "Transhumanism" (att med hjälp av vetenskap förändra människan till någonting "bättre" än vad vi är idag) och "Cyborger" (Förkortning för Cybernetiska Organismer - Idén om att koppla samman maskiner och datorer med människokroppen) så tror jag att det finns en chans att vi är en av de första generationerna som har möjligheten att leva mycket längre än så. Två sätt att göra detta på vore att:
Stänga av processerna som får våra kroppar att åldra.
Eller att lyckas föra över vårt medvetande på exempelvis ett USB-minne och föra över det till en ny "kropp".
Men även om båda dessa metoder i teorin skulle innebära odödlighet (om man lyckas undivka olyckor) så är vår planet för eller senare dödsdömd. Om vi människor inte kommer att förstöra jorden med global uppvärmning eller kärnvapen så kommer vår sol att dö (och då sluka planeten) för eller senare.
Men visst, om vi lyckas överleva så pass länge så kanske vi kan sprida mänskligheten till andra planeter och solsystem? Ja, kanske, det vore ett sätt att skjuta upp mänsklighetens öde. Så småningom så kommer dock alla stjärnor att dö och ovmandlas till svarta hål som absorberar allt ljus som kommer i deras väg. Universum själv kommer att fortsätta att expandera och all värme som finns blir till kyla med tiden.
Till slut kommer universum bestå av ett tomt, kallt, mörker av ingenting.
Så yeah, i längden så spelar det ingen roll hur länge vi försöker att överleva.
Vissa kanske ser den tanken som deprimerande - men jag själv ser det som ganska befriande på sätt och vis. Om det inte finns någon mening med det hela så finns det heller inte direkt rätt och fel. Oavsett vad jag gör så spelar det ingen roll i ett större perspektiv. Det viktiga i livet, meningen, skapar vi själva - och därmed är vi fria att bestämma vad vi vill göra med våra liv. Vilket är ganska befriande :).
Vi bör dock kanske försöka överleva så länge som möjligt och minska lidandet för alla varelser och växter under tiden de lever. Som jag ser det, så är tekniken det enda som kan hjälpa oss för att uppnå det målet. Och vem vet - med framtidens teknik kanske människan till och med är mäktiga nog för att ändra universums öde?
Jag har dock en känsla av att vi alla kommer att dö någon gång, att livet inte på så vis har någon mening - och jag finner den tanken befriande :).
(Jag fann inspiration och information från en liten fin animation på 4 minuter och 38 sekunder som förklarar hur universum kommer att dö - https://www.youtube.com/watch?v=mSzCS_5qtVY )
Filosofi
Enligt mina erfarenheter så har fått en känsla av att många inte förstår meningen, eller nyttan, med att filosofera. Jag har hört kommentarer som exempelvis: "Jag får bara huvudvärk av att tänka på konstiga frågor som egentligen inte ens har några svar, så jag låter bara bli det."
Jag kan förstå tänkandet bakom ett sådant påstående, men jag själv tror att filosofi kan vara väldigt nyttigt - även rent praktiskt. För många är tänkandet över livet vanligast i tonåren (efter det har man inte tid längre?) och jag har vaga minnen av mina gamla blogg-inlägg från Lunarstorm. Jag brukade ofta skriva om mina åsikter, och insikter, om saker och ting jag hade tänkt på. De lösa tankar jag hade blev konkreta med hjälp av skrivandet. Då och då dyker samtalsämnen upp om till exempel religion eller hur man ser på sin framtid, i dessa kan det dyka upp argument och idéer som varit självklara för mig sedan slutet av högstadiet. Men som verkar nya för vissa personer i samtalet.
Dessa personer har alltså, fram tills nu, levt utan dessa idéer.
Jag tror att det är i detta perspektiv som filosofi verkligen får sin mening. Hur har mitt liv påverkats och styrts av idéerna och insikterna jag fick som tonåring? Under de flesta dagar kanske dessa inte spelar någon roll. Men när dagen när du misslyckas, när någonting i din närvaro förstörs, när du förlorar jobbet eller ställs inför valet som bestämmer din framtid - det är under dessa livsavgörande ögonblick som filosofin, din förståelse av världen, hjälper dig förstå och göra ett val. Leda dig framåt genom livet.
Idéer är någonting vi ofta tar för givet, men de kan vara otroligt kraftfulla.
Idéerna som påverkar oss starkast är idéerna som känns som våra egna.
Dessa kan vi få genom att stanna upp och tänka över livet - filosofera.
Jag kan förstå tänkandet bakom ett sådant påstående, men jag själv tror att filosofi kan vara väldigt nyttigt - även rent praktiskt. För många är tänkandet över livet vanligast i tonåren (efter det har man inte tid längre?) och jag har vaga minnen av mina gamla blogg-inlägg från Lunarstorm. Jag brukade ofta skriva om mina åsikter, och insikter, om saker och ting jag hade tänkt på. De lösa tankar jag hade blev konkreta med hjälp av skrivandet. Då och då dyker samtalsämnen upp om till exempel religion eller hur man ser på sin framtid, i dessa kan det dyka upp argument och idéer som varit självklara för mig sedan slutet av högstadiet. Men som verkar nya för vissa personer i samtalet.
Dessa personer har alltså, fram tills nu, levt utan dessa idéer.
Jag tror att det är i detta perspektiv som filosofi verkligen får sin mening. Hur har mitt liv påverkats och styrts av idéerna och insikterna jag fick som tonåring? Under de flesta dagar kanske dessa inte spelar någon roll. Men när dagen när du misslyckas, när någonting i din närvaro förstörs, när du förlorar jobbet eller ställs inför valet som bestämmer din framtid - det är under dessa livsavgörande ögonblick som filosofin, din förståelse av världen, hjälper dig förstå och göra ett val. Leda dig framåt genom livet.
Idéer är någonting vi ofta tar för givet, men de kan vara otroligt kraftfulla.
Idéerna som påverkar oss starkast är idéerna som känns som våra egna.
Dessa kan vi få genom att stanna upp och tänka över livet - filosofera.
