Klaggen

Ibland blir det exakt som man tänkt sig.
Innan jag flyttade så kändes mina förhoppningar lite fåniga -
som att börja studera plötsligt skulle lösa alla bekymmer.
Och nu är jag här.
I precis den livssituationen jag önskade mig.
På något vis så känns det som att det knappast kan bli mycket bättre.
Jag har i stort sett allting, jag realistiskt nog, kan önska mig.
Men ibland kryper de där känslorna på i alla fall.
Påminner mig om att världen omkring fortfarande är en mörk plats.
Att denna vardag bara är en tillfällighet.
Dessa tankar suger motivationen ur mig.
Och jag fylls åter igen med en känsla av hopplöshet.
Jag måste stanna upp och tänka efter -
"Vad är det som gör det här värt nu igen?"
Svaren kommer så småningom till mig.
Dämpar känslan en aning.
Jag fortsätter med vardagssysslorna.
Jag vet inte riktigt vart jag ska,
Men bara jag fortsätter gå så hamnar jag åtminstone någonstans.
-
Jag känner mig en aning bortkopplad från verkligheten.
Från er.
Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er.
Tänker höra av mig, men låter bli.
Vanan att inte göra någonting vettigt alls är allt för stor.
Men tro inte att jag glömt bort er.
Ni betyder alldeles för mycket för att jag skulle glömma er.
Och även om jag kanske inte hör av mig imorgon heller,
Så tycker jag att vi ska prata någon dag igen.
När det passar :).