Studera
Det känns som ett inlägg om mitt kommande studerande är på sin plats. Så här innan jag har flyttat och studierna drar igång. För er som står mig nära så har jag säkert redan förklarat bakgrunden, men för att få med hela bilden så gör jag det igen.
Redan under gymnasietiden så hade jag seriösa funderingar på att studera vidare, men när jag väl gick ut gymnasiet så förändrades livet, jag sökte aldrig till någon utibldning och blev kvar i Kiruna. Tanken var då ungefär "Jag kan ju ta och börja jobba och tjäna lite pengar tills jag kommer på vad jag vill göra.". Några månader efter det fick jag jobb på LKAB, och några månader efter det fick jag fast anställning på mitt jobb. Jag insåg efter ett tag att jag antagligen hade möjligheten att jobba kvar tills pensionen om jag ville. Men jobbet kändes aldrig så, permanent, jag hade alltid blicken framåt - funderingar över vart jag ville med livet. Ett liv som inte innebar en vardag i Kiruna eller underjorden.
Humöret har varit svängigt sen jag slutade gymnasiet, men en gemensam nämnare för dessa år har varit att ensamheten har känts jobbig. I stort sett ständigt. Jag har letat efter lösningar, efter någon, men gång på gång misslyckats. Man lär sig av sina misslyckanden och jag lärde mig att lösningen till min ensamhet antagligen inte finns i Kiruna, den här staden visade sig vara hemsk när det kom till det.
Vid årsskiftet började jag känna mig van vid tanken att göra någonting annat till hösten, söka lyckan någon annanstans. Trots att jag trivdes väldigt bra på jobbet och med mycket i mitt liv i Kiruna. Sedan kom slutet av Februari, och jag förlorade plötsligt jobbet.
Jag behövde därmed inte ta beslutet att lämna det självmant - och kanske hade tvekat, och låtit bli att söka en utbildning, om jag hade varit kvar på LKAB. Kanske det som till en början var en så jobbig process visa sig vara en spark mot ett liv som jag trivs med mycket bättre? Det återstår att se, men det gjorde åtminstone beslutet så mycket enklare att fatta.
Jag har sedan högstadiet gillat att skriva och haft tanken om att kanske utbilda mig till journalist. Och fram tills någon vecka innan sista ansökningsdag så såg det ut som om det var det jag skulle söka till - Journalistik i nya medier i Piteå. Men plötsligt, över en dag, så ändrade jag på mig och sökte till Psykologi i Luleå istället. Jag minns att jag gärna ville läsa både Filosofi och Psykologi på gymnasiet - men att jag inte hade möjligheten eftersom att jag redan hade för mycket poäng. Men en stor del av insikten av hur intressant det kan vara med psykologi skedde när jag kollade igenom videos av YouTube-kanalerna TheraminTrees (smakprov för de intresserade http://www.youtube.com/watch?v=nKNyFSLJy6o) och QualiaSoup (smakprov http://www.youtube.com/watch?v=KayBys8gaJY). Insikten kändes på något vis självklar och spännande. Och än så länge så har jag inte haft någon tvekan gällande om jag gjorde rätt val i att ändra mig eller ej.
De flesta som studerar vidare vid högskola eller universitet gör det kanske främst för att kunna skaffa sig en utbildning som ger möjlighet till ett välbetalt jobb efter studierna. Min anledning att studera har ingenting med det att göra i dagsläget. Jag är trött på mycket som har med Kiruna att göra, jag lider fortfarande av ensamheten, jag vill utmana mig själv, jag vill stimuleras intellektuellt, jag vill utvecklas som människa, jag vill lära mig nya saker - få djupinlärning, jag vill träffa nya människor som kan visa mig nya sätt att se på livet och bara pröva någonting nytt.
Därför vill jag flytta från hemstaden och börja studera. Alternativet hade varit att bo kvar i lägenheten och skaffa jobb - antagligen som elektriker. Och det är inte en tanke som känns speciellt tilltalande. Hösten och vintern kanske inte är fullt så kall och mörk i Luleå som i Kiruna - även fast det inte ligger speciellt långt bort egentligen.
Snart börjar en ny period i mitt liv - och vem vet hur mitt liv kommer att se ut och förändras under de kommande månaderna och åren? Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bra och ser fram emot att börja på skolan. Jag måste även nämna att det är väldigt mycket, och blandade, känslor kring det. Det finns mycket i Kiruna som jag tycker väldigt mycket om och kommer att sakna - främst mina vänner. Men er ska jag hinna med att hälsa på ofta har jag tänkt :D.
Det blir nog awesome det här!
Redan under gymnasietiden så hade jag seriösa funderingar på att studera vidare, men när jag väl gick ut gymnasiet så förändrades livet, jag sökte aldrig till någon utibldning och blev kvar i Kiruna. Tanken var då ungefär "Jag kan ju ta och börja jobba och tjäna lite pengar tills jag kommer på vad jag vill göra.". Några månader efter det fick jag jobb på LKAB, och några månader efter det fick jag fast anställning på mitt jobb. Jag insåg efter ett tag att jag antagligen hade möjligheten att jobba kvar tills pensionen om jag ville. Men jobbet kändes aldrig så, permanent, jag hade alltid blicken framåt - funderingar över vart jag ville med livet. Ett liv som inte innebar en vardag i Kiruna eller underjorden.
Humöret har varit svängigt sen jag slutade gymnasiet, men en gemensam nämnare för dessa år har varit att ensamheten har känts jobbig. I stort sett ständigt. Jag har letat efter lösningar, efter någon, men gång på gång misslyckats. Man lär sig av sina misslyckanden och jag lärde mig att lösningen till min ensamhet antagligen inte finns i Kiruna, den här staden visade sig vara hemsk när det kom till det.
Vid årsskiftet började jag känna mig van vid tanken att göra någonting annat till hösten, söka lyckan någon annanstans. Trots att jag trivdes väldigt bra på jobbet och med mycket i mitt liv i Kiruna. Sedan kom slutet av Februari, och jag förlorade plötsligt jobbet.
Jag behövde därmed inte ta beslutet att lämna det självmant - och kanske hade tvekat, och låtit bli att söka en utbildning, om jag hade varit kvar på LKAB. Kanske det som till en början var en så jobbig process visa sig vara en spark mot ett liv som jag trivs med mycket bättre? Det återstår att se, men det gjorde åtminstone beslutet så mycket enklare att fatta.
Jag har sedan högstadiet gillat att skriva och haft tanken om att kanske utbilda mig till journalist. Och fram tills någon vecka innan sista ansökningsdag så såg det ut som om det var det jag skulle söka till - Journalistik i nya medier i Piteå. Men plötsligt, över en dag, så ändrade jag på mig och sökte till Psykologi i Luleå istället. Jag minns att jag gärna ville läsa både Filosofi och Psykologi på gymnasiet - men att jag inte hade möjligheten eftersom att jag redan hade för mycket poäng. Men en stor del av insikten av hur intressant det kan vara med psykologi skedde när jag kollade igenom videos av YouTube-kanalerna TheraminTrees (smakprov för de intresserade http://www.youtube.com/watch?v=nKNyFSLJy6o) och QualiaSoup (smakprov http://www.youtube.com/watch?v=KayBys8gaJY). Insikten kändes på något vis självklar och spännande. Och än så länge så har jag inte haft någon tvekan gällande om jag gjorde rätt val i att ändra mig eller ej.
De flesta som studerar vidare vid högskola eller universitet gör det kanske främst för att kunna skaffa sig en utbildning som ger möjlighet till ett välbetalt jobb efter studierna. Min anledning att studera har ingenting med det att göra i dagsläget. Jag är trött på mycket som har med Kiruna att göra, jag lider fortfarande av ensamheten, jag vill utmana mig själv, jag vill stimuleras intellektuellt, jag vill utvecklas som människa, jag vill lära mig nya saker - få djupinlärning, jag vill träffa nya människor som kan visa mig nya sätt att se på livet och bara pröva någonting nytt.
Därför vill jag flytta från hemstaden och börja studera. Alternativet hade varit att bo kvar i lägenheten och skaffa jobb - antagligen som elektriker. Och det är inte en tanke som känns speciellt tilltalande. Hösten och vintern kanske inte är fullt så kall och mörk i Luleå som i Kiruna - även fast det inte ligger speciellt långt bort egentligen.
Snart börjar en ny period i mitt liv - och vem vet hur mitt liv kommer att se ut och förändras under de kommande månaderna och åren? Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bra och ser fram emot att börja på skolan. Jag måste även nämna att det är väldigt mycket, och blandade, känslor kring det. Det finns mycket i Kiruna som jag tycker väldigt mycket om och kommer att sakna - främst mina vänner. Men er ska jag hinna med att hälsa på ofta har jag tänkt :D.
Det blir nog awesome det här!
