Efter biografen
En önskan en dröm.
Att du någon gång är här.
Och yttrar orden -
"Jag älskar dig. För den du är."
Jag undrar..
Älskar jag.. någonting överhuvudtaget längre?
Jag tänker och hoppas - en god natts sömn. Sen är allting bra igen när jag vaknar.
Jag vill inte till jobbet imorgon..
Frihet är slaveri
Någonting var fel med igår.
Redan när jag vaknade upp (kanske började det redan innan jag somnade?) så låg känslan över mig - "nej?" Man hade kunnat säga att jag vaknade upp på fel sida idag. Jag kan inte säga att jag mådde direkt dåligt men jag var definitivt inte på något vidare bra humör. Det var några timmar tills jag skulle börja jobba och jag valde att spendera den tiden med att "göra" pizza (pizza kit ftw) och kolla anime - en vanligtvis trevlig förmiddag. Men nu var det ju den lilla detaljen att jag inte var på bra humör.
Hur som helst så var det ganska snart dags för jobb. Arbetskläderna drogs på, hjälmen bars under armen och vi åkte än en gång ner 775 meter under jord. Det var en relativt vanlig dag på jobbet och en stund senare så satt jag i bilen och var på väg upp mot ytan och nattens mörka himmel. Och det är först när jag kommer tillbaka som jag inser det..
Jag märkte inte när jag blev på bra humör, men nu slog det mig. När jobbet är slut och jag kan återgå till livet så leder det till att jag börjar må en aning psykiskt dåligt. Och jag kan inte göra annat än att fundera - vad var det som gick snett? Borde det inte vara tvärt om? Jag vänder mig inåt, börjar fundera och letar efter ett svar på min frågeställning. Och jag hittar någonting som kan ha med det att göra.
På mitt jobb är allting enkelt, på sätt och vis. Jag får en arbetsorder som säger "Gör det här" och det är mitt ansvar att det blir gjort. Jag vet varför jag ska göra det och oftast även hur jag ska lösa problemet. Och kanske framför allt så finns det tid för att göra just det som jag ska göra - och där nere, 900 meter under marken, så finns det inte så mycket annat att göra heller. Det är en själv, kollegan/kollegorna och arbetet. Mobilen ligger ovan jord så ingen utomstående kan i det tillfället kontakta en.
Och på någon underlig vänster ger allt detta någon slags tillfredsställande känsla av frihet. Friheten av att undkomma sitt vanliga liv åtta timmar om dagen. En slags verklighetsflykt. När skiftet väl var över så kom verkligheten tillbaka - tillsammans med det tidigare dåliga humöret.
Och svaret på vad som nu var fel med mitt vanliga liv visade sig vara att orsaken till ljuset känns så långt bort.
Och svårare än så var det inte att få självinsikt :). Frågan nu är bara -
Redan när jag vaknade upp (kanske började det redan innan jag somnade?) så låg känslan över mig - "nej?" Man hade kunnat säga att jag vaknade upp på fel sida idag. Jag kan inte säga att jag mådde direkt dåligt men jag var definitivt inte på något vidare bra humör. Det var några timmar tills jag skulle börja jobba och jag valde att spendera den tiden med att "göra" pizza (pizza kit ftw) och kolla anime - en vanligtvis trevlig förmiddag. Men nu var det ju den lilla detaljen att jag inte var på bra humör.
Hur som helst så var det ganska snart dags för jobb. Arbetskläderna drogs på, hjälmen bars under armen och vi åkte än en gång ner 775 meter under jord. Det var en relativt vanlig dag på jobbet och en stund senare så satt jag i bilen och var på väg upp mot ytan och nattens mörka himmel. Och det är först när jag kommer tillbaka som jag inser det..
Jag blir på dåligt humör igen.
Jag märkte inte när jag blev på bra humör, men nu slog det mig. När jobbet är slut och jag kan återgå till livet så leder det till att jag börjar må en aning psykiskt dåligt. Och jag kan inte göra annat än att fundera - vad var det som gick snett? Borde det inte vara tvärt om? Jag vänder mig inåt, börjar fundera och letar efter ett svar på min frågeställning. Och jag hittar någonting som kan ha med det att göra.
På mitt jobb är allting enkelt, på sätt och vis. Jag får en arbetsorder som säger "Gör det här" och det är mitt ansvar att det blir gjort. Jag vet varför jag ska göra det och oftast även hur jag ska lösa problemet. Och kanske framför allt så finns det tid för att göra just det som jag ska göra - och där nere, 900 meter under marken, så finns det inte så mycket annat att göra heller. Det är en själv, kollegan/kollegorna och arbetet. Mobilen ligger ovan jord så ingen utomstående kan i det tillfället kontakta en.
Och på någon underlig vänster ger allt detta någon slags tillfredsställande känsla av frihet. Friheten av att undkomma sitt vanliga liv åtta timmar om dagen. En slags verklighetsflykt. När skiftet väl var över så kom verkligheten tillbaka - tillsammans med det tidigare dåliga humöret.
Det känns lite underligt att det kunde bli så här
När jag väl gått med på att ovanstående var svaret på min frågeställning så dök det upp en ny fråga - vad är det som är fel med mitt vanliga liv? Verkligheten - om man nu vill kalla det för det. Och även det fick sitt svar efter en stunds tänkande..
Den senaste tiden har jag haft svårt att uppskatta och se positivt på saker och ting som ligger framför. Nästan ingenting känns direkt tilltalande och uppmuntrande. Och ärligt talat har jag inte så mycket att se fram emot heller, jag har inte så mycket planerat. Men de saker som ändå finns framför ser jag bara fram emot med mild förväntan -
Metaltown till exempel.
Metaltown till exempel.
Eller egentligen.. Det finns något som jag verkligen ser fram emot. Ett ljus framför som skiner starkare än alla andra ljuskällor och fångar därmed hela min uppmärksamhet. Alla små lysen omkring fullkomligt drunknar i jämförelse och känns ointressanta. Jag trevar framåt och sträcker mig efter detta, det enda jag kan se, i vetskapen om att allting blir underbart bara jag får grepp om källan till detta sken.
Och svaret på vad som nu var fel med mitt vanliga liv visade sig vara att orsaken till ljuset känns så långt bort.
Och svårare än så var det inte att få självinsikt :). Frågan nu är bara -
"Vad ska jag göra åt saken?"
Själsfrände
Om jag skulle hitta en person.
Som var som jag.
Fast tjej.
Så skulle jag nog älska henne.
Extrem trötthet
Det blir ingen vettig update - det blir sängen istället.
Igår drabbades jag av extrem trötthet efter att jag kommit hem från jobbet och blev sängliggandes hela dagen. Tröttheten har delvis hållt i sig idag och jag känner mig hyfsat seg -_-.. Kan vara feber. Kan vara något annat.
Jag orkar inte vara intressant nu. Ibland är det bara skönt att få gnälla lite.
Snart 20 och lycklig
Jag brukar oftast få lusten att skriva när jag blir en aning nere, men idag är det fan annorlunda.
Jag har en känsla.
En känsla jag vill beskriva med orden.
"Lycklig"
"Eufori"
eller varför inte
"Helnöjd" :)
Även om jag har ett litet smått konstigt hat gentemot grabben så har han faktiskt en rad som fastnade hos mig redan första gången jag hörde den:
Hela världen är så underbar..
Som Markus Krunegård säger det i låten "Jag är en vampyr".
Och det är lite den känslan som finns hos mig just nu. Allting känns bra. Allt från och med att jag känner mig nöjd med mig själv som människa till småsaker som att jag tankade igår och har full tank i bilen för tillfället.
Hela dagen har varit otroligt bra. Nästan till snudd på perfekt. Klockan ringer redan sju på morgonen och för en kort sekund blir man irriterad på den - tills man snabbt hajar varför den ringer. Och då blev man genast på bättre humör och nästan flög upp ur sängen :D.
Morgonen var underbar. Tack för den :).
Sedan tog morgonen slut, en trevlig frukost förtärdes och man sysslade med det ena och det andra innan man åkte iväg till jobbet. När man väl anländer till kuren under jord så visar det sig att det finns smörgåstårta som väntar på en - ett bra sätt att starta en dag på jobbet :).
Sedan var det ju det där jobbet vi gjorde igår - men som aldrig fungerade i slutändan. Och vi förberedde oss på det värsta - att hänga upp cirka 250 meter tung jävla kabel upp i taket. Om vi nu mot all förmodan inte skulle lyckas hitta vart felet var..
Så vi åker ner med lastbilen och efter tio minuter visar det sig att det inte alls är något fel på kabeln, utan felet ligger i centralen som ligger i slutändan!
Jag vet att de flesta inte hänger med riktigt i elar-snacket - men att vi hittade att felet låg i centralen betydde att vi hade 2 timmars enkelt jobb framför oss istället för 6 timmars jävligt tungt jobb.
Och vi blev båda jävligt glada av det :D.
Sedan var det matrast och för att fira att jag nyligen har fått fast anställning på LKAB så bjöd jag hela gänget på thai-mat. Det var förjävligt gott - och det verkade jag inte vara ensam om att tycka.
Redan innan matrasten var jag på väldigt bra humör - och jag tror att det måste smittat av sig eller något. För efter matrasten och att vi gjort vårat jobb så blev det väldigt bra stämning rent överlag mellan mig och mina arbetskamrater. Alla verkade nästan vara på lika bra humör som jag var på och vi skojade och spred glädje :D. Särskilt en speciell kollega verkade nästan "knarkigt glad" och det lyckades i sin tur göra mig glad - över att han var så glad xD.
Ganska snart slutade man jobbet, kände dessa känslor av sann glädje inom en - och nu sitter man här och skriver :).
En annan småsak som förnöjde var när jag och en kollega gick emot våra bilar som stod parkerade. Vi gick som ungefär bredvid varandra och jag kände att det var läge att prata om något fram tills att vi skulle skiljas åt - men jag kommer verkligen inte på någonting.
Men då tittar jag upp emot himlen och ser..
Norrsken.
Och plötsligt fick jag samtalsämnet som jag behövde :). Och i mitt smått euforiska tillstånd så såg jag nästan norrskenet som ytterligare en sak som förnöjde min dag lite extra. Som att det helt enkelt inte fick finnas ens en enda liten detalj som fick vara fel - norrskenet var tvunget att vara där - för att få det perfekt :). För att få mig att må bra.
Hur som helst så sitter jag nu här och funderar och skriver.
Jag fyller 20 år i år. Och jag är lycklig för tillfället :D. Det känns som att livet har gått åt rätt håll någonstans åtminstone - jag har jobb, jag har körkort, bil och jag har egen lägenhet. Och när man ser på det på det viset så låter det som att jag är... vuxen :O. Men jag vettefan - jag känner mig väldigt ungdomlig, smått barnslig i sinnet och har svårt att se mig själv som just "vuxen".
Men att vara 20 år gammal låter mycket.. Det gör det verkligen. Och kanske är jag vuxnare än vad jag tror egentligen :)? Hur som helst är jag väldigt glad över (allting egentligen) att jag är där jag är idag. Vem jag har blivit under dessa 19 år. Och hur framtiden ser ut.
Det känns.. väldigt bra nu.
Helt enkelt :).
Jag har en känsla.
En känsla jag vill beskriva med orden.
"Lycklig"
"Eufori"
eller varför inte
"Helnöjd" :)
Även om jag har ett litet smått konstigt hat gentemot grabben så har han faktiskt en rad som fastnade hos mig redan första gången jag hörde den:
Hela världen är så underbar..
Som Markus Krunegård säger det i låten "Jag är en vampyr".
Och det är lite den känslan som finns hos mig just nu. Allting känns bra. Allt från och med att jag känner mig nöjd med mig själv som människa till småsaker som att jag tankade igår och har full tank i bilen för tillfället.
Hela dagen har varit otroligt bra. Nästan till snudd på perfekt. Klockan ringer redan sju på morgonen och för en kort sekund blir man irriterad på den - tills man snabbt hajar varför den ringer. Och då blev man genast på bättre humör och nästan flög upp ur sängen :D.
Morgonen var underbar. Tack för den :).
Sedan tog morgonen slut, en trevlig frukost förtärdes och man sysslade med det ena och det andra innan man åkte iväg till jobbet. När man väl anländer till kuren under jord så visar det sig att det finns smörgåstårta som väntar på en - ett bra sätt att starta en dag på jobbet :).
Sedan var det ju det där jobbet vi gjorde igår - men som aldrig fungerade i slutändan. Och vi förberedde oss på det värsta - att hänga upp cirka 250 meter tung jävla kabel upp i taket. Om vi nu mot all förmodan inte skulle lyckas hitta vart felet var..
Så vi åker ner med lastbilen och efter tio minuter visar det sig att det inte alls är något fel på kabeln, utan felet ligger i centralen som ligger i slutändan!
Jag vet att de flesta inte hänger med riktigt i elar-snacket - men att vi hittade att felet låg i centralen betydde att vi hade 2 timmars enkelt jobb framför oss istället för 6 timmars jävligt tungt jobb.
Och vi blev båda jävligt glada av det :D.
Sedan var det matrast och för att fira att jag nyligen har fått fast anställning på LKAB så bjöd jag hela gänget på thai-mat. Det var förjävligt gott - och det verkade jag inte vara ensam om att tycka.
Redan innan matrasten var jag på väldigt bra humör - och jag tror att det måste smittat av sig eller något. För efter matrasten och att vi gjort vårat jobb så blev det väldigt bra stämning rent överlag mellan mig och mina arbetskamrater. Alla verkade nästan vara på lika bra humör som jag var på och vi skojade och spred glädje :D. Särskilt en speciell kollega verkade nästan "knarkigt glad" och det lyckades i sin tur göra mig glad - över att han var så glad xD.
Ganska snart slutade man jobbet, kände dessa känslor av sann glädje inom en - och nu sitter man här och skriver :).
En annan småsak som förnöjde var när jag och en kollega gick emot våra bilar som stod parkerade. Vi gick som ungefär bredvid varandra och jag kände att det var läge att prata om något fram tills att vi skulle skiljas åt - men jag kommer verkligen inte på någonting.
Men då tittar jag upp emot himlen och ser..
Norrsken.
Och plötsligt fick jag samtalsämnet som jag behövde :). Och i mitt smått euforiska tillstånd så såg jag nästan norrskenet som ytterligare en sak som förnöjde min dag lite extra. Som att det helt enkelt inte fick finnas ens en enda liten detalj som fick vara fel - norrskenet var tvunget att vara där - för att få det perfekt :). För att få mig att må bra.
Hur som helst så sitter jag nu här och funderar och skriver.
Jag fyller 20 år i år. Och jag är lycklig för tillfället :D. Det känns som att livet har gått åt rätt håll någonstans åtminstone - jag har jobb, jag har körkort, bil och jag har egen lägenhet. Och när man ser på det på det viset så låter det som att jag är... vuxen :O. Men jag vettefan - jag känner mig väldigt ungdomlig, smått barnslig i sinnet och har svårt att se mig själv som just "vuxen".
Men att vara 20 år gammal låter mycket.. Det gör det verkligen. Och kanske är jag vuxnare än vad jag tror egentligen :)? Hur som helst är jag väldigt glad över (allting egentligen) att jag är där jag är idag. Vem jag har blivit under dessa 19 år. Och hur framtiden ser ut.
Det känns.. väldigt bra nu.
Helt enkelt :).
