Klaggen -

Kärlek är skit?

Jag ville så gärna tro på kärlek.

Tro att det var något som verkligen fungerade.

Något jag kunde få.

Jag ville så gärna..

Men kanske ännu större var rädslan av att det skulle utebli.

Jag kanske inte var värd det?

Det är väl trots allt bara "bra" och "intressanta" människor som kunde få kärlek av någon annan..?

Jag var definitivt inte en sådan.

Och därför skulle jag nog aldrig hitta någon som tyckte om mig.

Jag skulle få vänja mig vid dessa mörka kvällar ensam.

Då när man har svårt att sova och egentligen bara vill ha någon att hålla om.

Nej.. sluta tänk på det. Det är inget för dig.

Men jag vill så gärna tro..

På kärlek..

Du var en människa som redan hade kommit fram till slutsatsen att "kärlek är skit."

Jag ville inte lyssna.

Jag tyckte att du var en idiot.

Och du tyckte säkert att jag var naiv.

Sen blev vi kära.

På riktigt.

Först nu fick jag reda på vad det egentligen var jag så starkt trodde på.

Och det skulle visa sig vara något så otroligt kraftfullt så att det skakade om hela min värld..

Samtidigt som jag skakade om din.

Du, som för bara en liten stund sen var övertygad om att detta inte kunde leda till något bra.

Du, som nu är hög på lycka och nyförälskelse.

"Jag saknar dig så oerhört mycket.." viskade du åt mig i telefonen.

Och jag visste precis hur du kände.

För våra själar var bundna till varandra.

Varje gång vi fick träffa varandra var ett äventyr.

Hela min kropp fylldes utav känslor, som ingen ännu har kunnat namnge, när jag visste att du var i närheten.

På den tiden kunde vi leva nästan bara på kärlek.

Mat och sömn var överflödigt.

Tillsammans upptäckte vi vuxenvärldens hemligheter medan vi övergick från ungdomar till vuxna.

Livet var enkelt.

Jag levde för dig.

Du var meningen med livet.

Men någonstans längs denna resa så började vi tappa taget om varandras händer.

Jag slets åt vänster.

Du slets åt höger.

Våra själar separerades.

Och ingenting blev någonsin likadant igen.

Med facit i hand så hade du rätt redan från början.

Kärlek är skit.

På så vis att det inte har ett lyckligt slut.

I slutändan leder kärlek alltid till att man blir sårad.

Du förstod detta redan då.

Och du hade nog rätt i att jag var naiv som trodde något annat.

För var det inte så det blev?

Vi började såra varandra.

Som du så obesvärat uttryckte dig på internet:

"Pushing you away, pushing you away - away from me."

Och nu när vi nu hamnat så långt bort från varandra.

Varför gör det så oerhört ont att säga farväl?

Och är det verkligen jag som måste göra det?

Jag vill inte..

Men jag måste.

Det blir bäst så..

Jag vile så gärna tro på kärlek.

Du gav mig någonting som jag trodde att jag aldrig skulle få.

Du visade mig vad ordet "kärlek" innebar.

Hur underbart det kunde kännas i hela kroppen att få vakna upp på morgonen bredvid dig, kasta en blick på det vackraste ansikte man vet, väcka dig med en kyss i nacken och viska "Jag älskar dig" i ditt öra och verkligen mena det.

Hur otroligt smärtsamt det kunde vara med svartsjuka, avsked och att göra slut.

Du visade mig att kärlek har många olika sidor.

Och att det aldrig kan sluta bra.

Men jag är väldigt glad över vad vi hade.

Och jag hoppas lite..

Att vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra igen.

Och än en gång uppleva känslan av att ha hittat sin själsfrände.

Någon gång..

Kanske..