Klaggen

Gott nytt år på er allihopa!

-

Om jag minns rätt så började drömmen med att jag var nere underjord, i gruvan, och höll på att banka på saker med en biljardkö som jag hade köpt. Det fanns ett biljardbord där med köer alla fick använda, men jag hade köpt min egen. Plötsligt kommer det någon slags ordningsvakt som ska försöka stoppa min vandalisering, han trodde nog att jag höll på att ta sönder de gemensamma biljardköerna. Även fast jag försökte förklara att det var min egen så var han förbannad ändå, knäckte min kö (av någon underlig anledning) och var allmänt arg.

Efter det bad han mig följa efter i någon random gruvgång och nu får drömmen en intressant vändning..

-

Plötsligt är det år 2001 igen. Plötsligt är jag 11 år igen, går i femte klass på Triangelskolan - men har kvar alla mina minnen från mitt liv som tjugoåring. Mina minnen från framtiden. Jag är i skolan och är allmänt fascinerad. Skoldagen tar slut och jag åker buss hem. På bussen pratar jag med en tjej som jag skulle lära känna låångt senare - hon är osäker och verkar inte ha så bra självförtroende som senare i hennes liv, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hon bara är 10 år gammal.

-

Jag kommer hem till slut, till vår gamla villa på Isvägen 8. Allting andas nostalgi och min lillasyster är mindre än vanligt. Det är ungefär nu jag börjar fundera över möjligheterna med detta liv. Jag borde inte behöva gå skola i åtta år till - jag kan ju som redan allting. Det gäller bara att bevisa mina kunskaper för några lärare - om jag klarar av de nationella proven på gymnasiet så borde det räcka som bevis.

Awesome.

Visst ja.. Jag känner ingen utav mina vänner ännu.. Jag har aldrig haft någon riktig flickvän heller, ännu. Det är flera år tills jag ens pratar med Lintu för första gången.. Hum.. 11 September har inte inträffat ännu, World Trade Center står kvar. Undrar om man skulle ta och varna dom kanske?

Facebook är inte uppfunnet heller eller Lady Gaga eller.. Wow, jag har så stor möjlighet att sno andras ideér flera år innan de ens har tänkt på dom :D.

Och någonstans bland mina tankar somnar jag, i drömmen..

-

Jag vaknar upp och ser mig omkring, väntar mig att vakna upp i min lägenhten på gruvvägen, men icke - jag är fortfarande elva år gammal och jag börjar skoldagen om en kvart. Fan också, det är kallt ute och långt till skolan. Undrar om man ska ta bilen till skolan? Oj, visst fan, jag är elva år - jag får inte köra bil.

-

Och någonstans där vaknar jag utav att telefonen ringer. Fascinerad över vad jag upplevt inne i mitt huvud.

Med facit i hand, hur skulle ni levt erat liv? Vilka val skulle ni gjort annorlunda? Vem skulle ni blivit?

Efter att jag vaknat var jag fortfarande väldigt trött, men var allt för upptagen med dessa tankar för att kunna somna om.

-

Drömmar är fascinerande :).

Våra minnen tillsammans

Saker vi gjort

Hemligheter vi berättat

Drömmar vi delat

Som bortglömt

Allt som krävdes var en mening.

-

-

Nu står jag här ensam

Känner mig utnyttjad

Lurad

Och övergiven.

Jag trodde att jag betydde någonting för dig.

Så otroligt korkad jag är.

Jag visste ju egentligen hela tiden att du är en sådan där som går vidare

Men jag blundade och hoppades att jag hade fel

Väntande på den här stunden.

-

I mörkret står jag och ser på dig

Du skiner mer än någonsin

Och i skuggan av ditt sken står sanningen

Så otroligt klar:

Du klarar dig utmärkt.

Utan mig.

-

Ett album som betytt väldigt mycket för mig är Red Hot Chili Peppers album Californication. Jag hörde det för första gången ungefär när det släpptes och jag har något svagt minne utav att jag tyckte att musiken var lite underlig. Då får ni ju också tänka på att jag var kring 9-10 år gammal och hade inte utvecklat något större tycke för musik ännu. Men jag köpte albumet och efter att jag gjort det så vet jag inte hur många timmar den där skivan har snurrat - i datorn, i min walkman (tiden före Mp3 spelare xD), från min CD-spelare på rummet och nu senast - i bilen. Det är ett album som hängt med halva mitt liv och jag älskar det fortfarande.

Blir dock lika förvånad varje gång när jag inser att jag inte riktigt gillar 6 utav de 15 låtarna på plattan. Det kompenseras dock av att jag verkligen älskar 6 spår och gillar de tre resterande låtarna på skivan. Däremot så sitter låttexterna djupt någonstans inom mig - och så fort en låt från albumet spelas så kan jag inte låta bli att sjunga med. Hjärntvättad med awesomeness.

-

En film som jag aldrig blir trött att se om är Fight Club. Ett mörkt mästerverk som inte är rädd för att säga till åskådaren att världen är skit. Och varje gång jag ser den så känner jag igen mig så väl i huvudpersonens sätt han ser världen på och hur han tänker. Det är en mörk, rolig, våldsam, filosofisk, spännande och otroligt genomtänkt film och förutom att jag älskar den för precis vad den är så har jag en hel del bra minnen ifrån När jag kollat den filmen. Det har varit trevliga stunder med diverse personer som har lämnat intryck hos mig.

-

Ett spel som säkerligen har påverkat mig på det ena och det andra sättet måste vara Diablo II, och dess expansion "Lord of Destruction". Så många dagar, nätter och timmar jag suttit med det spelet med och utan kompisar så måste det ha lämnat något spår. Om jag på något sätt skulle fått möjligheten att få veta exakt hur måga timmar jag spenderat framför spelet så är jag inte säker på att jag skulle vilja veta - det handlar nog om tusentals timmar. Det var även ett av dom första spelen som jag började spela online och i det fick jag en av mina första "vänner" på distans - Alle - jag har för mig att han var femton när vi brukade chatta med varandra, vilket jag tyckte var väldigt moget. Jag själv var bara tolv och ljög om min ålder. LoL.

-

Och det var tre exempel på föremål som haft en mer eller mindre stor del i mitt liv. Saker som har varit en gemensam nämnare under min vandring igenom tonåren.

I ett inlägg så funderade jag över meningen med livet, meningen med mitt liv. Jag kom fram till att målet med mitt liv skulle bli att gå färdigt skolan, tjäna pengar och åka till Japan. Jag kunde dessutom tänka mig att göra det ensam.

Jag var femton (kanske sexton) då.

-

Nu, fem år senare, så har jag slutligen nog mycket pengar för att resan till Japan ska vara möjlig.

Grejen är bara att passionen jag hade för att åka dit försvann någonstans på vägen. I och för sig så har "meningen med mitt liv" ändrats flera gånger sedan dess. Nu för tiden har jag ingenting så pass konkret mål i sikte - ingen självklar anledning för att leva.

Utan jobbar bara på, lever vardagen och hoppas att någonting dyker upp så småningom.

-

Jag har bestämt vad mitt nyårslöfte ska bli åtminstone - "Nästa år ska jag hoppa fallskärm"

Alltid någonting :).