Klaggen -

Nollpunkten är passerad

Jag var ju där uppe

Om nu bara för en liten stund

Några dagar

Men jag var där uppe

Platsen där livet är något som känns bra.

Sakta men säkert gick det neråt.

Som när semestern tar slut

Som när sommar blir till höst

Som när nollpunkten passeras

Och vatten - blir till is.

Jag funderar på om jag är tillbaka på ruta ett

Spelade någonting egentligen någon roll?

Har jag nytta utav någonting som hände?

Är jag på ruta ett, eller har jag hamnat ännu längre bakåt?

Jag ligger här på botten och blickar upp emot ytan

Solens strålar skär vackert igenom det annars mörka vattnet

En liten överföring utav värme till mig

Som ett bevis på att det finns en värld som inte är kall

En värld ovanför vattenytan.

Jag måste ta mig dit.

Tyvärr, så kan jag inte simma.

Så jag ligger här på botten

Och blickar upp emot ytan.

2010-10-18 @ 22:32:59 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

När jag är ensam

Personen jag är när jag är ensam är en varelse som väldigt ofta har mörka tankar.

Jag försöker att undvika honom så gott det går.

2010-10-15 @ 16:37:37 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

En glad Klagg?

Ja, då var man tjugo år gammal, and counting. Och även om löven föll i takt med höstmörkret över världen och staden Kiruna så känns det som att jag har tagit ett steg ut i ljuset efter en ganska lång och mörk period. För första gången på länge så känner jag mig riktigt glad och nöjd med min tillvaro :). Ja, ni läste rätt! Och ni som börjar bli trött på alla mörka och bittra inlägg - fortsätt att läsa! För jag har en känsla av att det här inlägget kommer att bli en aning annorlunda ;).

Till att börja med så är jag ju fortfarande sjuk, vilket är synd. Men det spelar inte så stor roll, och har egentligen bara varit ett irritationsmoment dessa tre veckor :P. Jag har varit sjuk men fortsätter att ösa på som vanligt, och det är väl kanske den främsta anledningen till att jag inte blir frisk? Aja, man lever bara en gång :).

"We dont sleep when the sun goes down.

We don't waste no precious time.

All my friends in a loop.

Making up for teenage crime."

Tänkte jag.

Min tjugoårsdag var awesome för övrigt :D. Hade ställt klockan på 12:00 och vaknade även då, men jag unnade mig lite och ställde om den till 13:00 istället. Att ha tid att bara ligga i sängen och snooza måste vara något utav det bästa som finns :). Jag hann dock inte sova så länge innan folk började ringa, SMS'a och gratta mig på andra sätt. Men det är ganska trevligt att bli grattad ändå, otroligt hur många som noterade att jag fyllde år :).

Efter det blev det att dra förbi föräldrarna och käka tårta till frukost, it was awesome :D. Även fast det fanns en liten bakomliggande stress under tiden - klockan närmade sig tre och det var alltså tre timmar kvar tills festen skulle dra igång.

Så jag och Erik drog iväg till Coop och handlade lite proviant, bland annat ett 10-pack burkar Coca Cola (som gick åt väldigt bra under kvällens gång ;). Efter det så tog det faktiskt inte så länge att göra lägenheten redo för fest. Tur var väl det eftersom att vi ganska precis då hann dra till kupolgrillen med Jonas och käka och komma tillbaka innan gästerna började droppa in.

Jag hade dålig koll på vilka som skulle komma egentligen och med facit i hand så blev det inte alls som jag tänkt mig. Det blev en väääldigt lugn och chill fest och som mest var vi väl en.. nio personer? Men alla (eller i stort sett alla, om jag ska vara ärlig) verkade ha det trevligt :). Vid halv-elva tiden ungefär så försvann plötsligt halva festen och kvar blev bara Jag, Erik, Minna och Evelina. Men det var väldigt mysigt att vara så få, sitta och prata och ha det trevligt :D.

Efter det blev det att promenera till krogen under en vacker stjärnhimmel. När vi väl kom fram så sa vi "Hej då" till Evelina och upptäckte ganska snart att Erik hade glömt plånboken (och legitimationen) hemma. Så han fick vända om och promenera hem i det lätta snöfallet. Men jag och Minna fick klara oss utan honom och gjorde entré på dansgolvet. Det var ovanligt bra musik den kvällen och när det väl var dags för hemfärd så hade vi haft en riktigt trevlig natt på dansgolvet :). (FÖRUTOM den där asläskiga killen som dansade (eller, han försökte väl dansa, men det såg helt stört ut) typ 3 decimeter bakom mig i säkert 5 minuter. Och sedan LA SINA HÄNDER kring min midja O_O!! Jag fick panik och sprang iväg xD. Det är och kommer nog att vara det läskigaste som hänt under mitt liv som tjugo-åring xD)

Men! Den bästa födelsedagen på länge :D. Tack allihopa som gjorde den till vad den var :)!

Till min hemlige beundrare

Tack! Jo, jag blev glad av ditt meddelande :). Glad, och väldigt nyfiken :O. Kul att du gillar min blogg ^^.

Är du nöjd nu, Ellinor :D?

Det är Tisdag, klockan är 04:20 och jag börjar jobbet om lite drygt en och en halv timme. Gick och la mig klockan nio igår kväll efter att ha varit uppe i 32 timmar - längesedan man varit så sliten som igår. Jag vaknade för ungefär en timme sedan och kunde inte somna om, hade väl egentligen behövt sova mer men det var skönt att få vakna av sig själv innan jobbet :).

Sammanfattningsvis - livet känns bra nu. För första gången på länge :). Och jag ser fram emot idag ^^.

Kram på er :D.

2010-10-12 @ 04:24:21 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Plötsligt 20.

Helt plötsligt, från ingenstans, blev man 20 år gammal. Det tog mig en hel timme att inse det xD.

Livet är random xD.

2010-10-09 @ 01:03:14 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

En besökare

Efter denna slitna jobbar-helg är över så kommer finbesök från Askersund hit. Det är ingen mer än Erik, killen som var min bästa vän genom hela högstadiet men som flyttade till Askersund under sommarlovet från åttan till nian(?). Även fast vi inte haft så bra kontakt under dessa år och bara setts ett fåtal gånger så har det visst ändå räckt för att han bestämde sig för att komma hit till Kiruna och göra upp med sina gamla demoner. Den här staden släpper aldrig klorna om en. Dessutom tyckte han visst att han behövde TRE hela veckor för att hinna med alltihopa, vilket innebär att jag kommer att få en inneboende i en lång tid framöver. Han är galen. Men det blir säkert trevligt :).

Annars har det inte hänt så mycket i mitt liv under denna vecka som förmestadels har bestått utav jobb. Och jag vet att en del läsare har reagerat på de senaste, rätt så dystra, inläggen som laddats upp. Som kommentar till det så kan jag berätta att jag ändå mår ganska bra, varken bättre eller sämre än vanligt för tillfället. Jag har alltså inte ramlat ner i någon avgrund och blivit djupt deprimerad. Texterna har viss betydelse, men inte den att jag skulle må dåligt. Tack för att ni ändå bryr er och reagerar. Det betyder.

Imorgon är det lördag (den 2'a Oktober) och då händer inte så mycket speciellt för min del. Men NÄSTA lördag, då jävlar! Jag fyller 20 år och har lite planer för att anordna en liten stor fest här hemma hos mig :). Förslagsvis på min födelsedag? Om det nu inte skulle passa bättre med något annat datum? Det blir nog trevligt :). Mer detaljer kommer att dyka upp under nästa vecka!

Det ser ut som att jag har en lite annorlunda tid framför mig de kommande veckorna, på ett positivt sätt :).

2010-10-01 @ 23:31:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kalla känslomässiga kriget

Ett tyst och kallt krig pågår emellan oss.

Ett krig utan strider och slag.

Men ändå är hotfullheten och fientligheten ständigt närvarande.

Ett krig med två deltagare.

Jag sårade dig.

Du sårade mig.

Friden tog slut och kriget var ett faktum.

Jag tror att du också vill ha fred egentligen.

Men så länge minnena av sveken är kvar så är nog vänskap en omöjlighet.

Vi båda har vapen som hade kunnat förgöra varandras världar.

Men ingen vill slå första slaget.

Ingen av oss ger upp.

Ingen av oss förlåter.

Ingen av oss slåss på riktigt.

Ingen av oss vinner någonsin.

I detta krig där båda alltid förlorar.

Kan ett sådant krig någonsin ta slut?

2010-09-27 @ 12:41:10 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

En förklaring

Allting jag skriver betyder någonting.

Varje ord finns där av en anledning.

Varje formulering har en bakomliggande mening.

Varje text handlar om någonting viktigt för mig, ofta personligt och snudd på hemligt.

Men hemligheterna vävs in i kryptiska ord och formuleringar.

Ett ord kan ha flera olika meningar.

Och ofta är det nog ingen annan som förstår vad texterna egentligen handlar om.

Ibland har nog de som står mig närmast en aning (?)

Men jag hoppas att även personer som knappt känner mig skall kunna tycka om en text, även om anledningen till texten inte är blottad.

För vi människor är i slutändan ganska likadana. Det är inte bara jag som har varit (och är) en sexuellt frustrerad tonåring med kärleksbekymmer och känslor av ensamhet och självförakt.

Och på så sätt så hoppas jag att någon annan kan känna igen sig, kanske till och med förstå.

Och eftersom många meningar har flera olika betydelser så kanske en del av er använder fantasin och målar upp egna bilder av mina texter?

Jag skriver främst för min egen skull, för att jag tycker om det.

Men jag skriver även för er.

Och förhoppningsvis så kan vi allihopa få ut någonting av den här bloggen :).

2010-09-26 @ 12:07:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Oavsiktlig själslig tortyr

I tystnaden och mörkret

I det trånga utrymmet utan någonstans att fly

Där våldtog du min själ

Så som svart vattenfärg sprider sig genom mjukt papper

Spred sig ångesten inom mig

Ökade för varje hjärtslag

Tills det kändes som att bröstkorgen höll på att implodera

Outhärdligt - en hel natt

Du hade ingen aning om vad som hände, eller hur mycket du sårade mig

Våldtäkten fortsatte

Och du märkte det inte ens

Även om det kändes som en evighet så tog natten slut.

På morgonen dolde jag de öppna såren bakom ett leende

Utanpå såg allt bra ut

Men om du tittat mig djupt i ögonen hade du märkt att något var fel

Men du märkte fortfarande ingenting

Vi fortsatte bara som vanligt

Som om Ingenting hade hänt.

2010-09-25 @ 15:37:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förlåt mig

Förlåt för att jag älskar dig.

Förlåt för att jag tycker at du är vacker.

Förlåt för att jag gillar dina blåa ögon.

Förlåt för att jag njuter av dina mjuka läppar.

Förlåt för att jag blir glad av ditt leende.

Förlåt för att jag finner det underhållande att diskutera med dig.

Förlåt för att du gör mig lycklig.

Förlåt för att jag uppskattar ditt sällskap.

Förlåt för att jag känner så här.

Förlåt för att jag anser dig vara (väldigt) attraktiv.

Förlåt för att du får mig att le obehärskat.

Förlåt för att jag behöver din närhet.

Förlåt för att du ofta finns i mina tankar.

Förlåt för att jag saknar dig.

Förlåt för att jag vill umgås, hela tiden.

Förlåt min kärlek till allt detta som gör dig till en underbar person.

Jag tror att jag älskar dig - mer än som en vän.

Men vad betyder det egentligen "att älska"?

Vad menas med "kärlek"?

Jag är inte ens nästan säker..

2010-09-24 @ 17:28:53 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

LONDON

Just sitting here at London, minding my own buisness :D.
-
Ikv'a'll blir det att kolla en film @ bio :).
Hemma @ Torsdag igen!

2010-09-20 @ 21:01:53 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I skuggan av berget

"Luften är fri för alla" heter det.

Det är åtminstone något vi kan få helt gratis här i världen. Detta gäller här i Sverige, på Afrikas savanner, i USA's storstäder och överallt. Men detta är inte lika självklart 1000-meter under marken för Kirunas gruvarbetare. För att överhuvudtaget kunna andas så långt ner under jord så krävs stora åtgärder och kostnader. Enorma, långa ventilationsschakt, fläktar, el och så vidare - som måse vara igång. Hela, tiden. Och plötsligt så var det där med luft inte så självklart längre. Där nere så bokstavligt talat äger LKAB luften. Och det dem äger kan dom ta ifrån oss.

Fast det skulle dom ju i och för sig aldrig göra. För då skulle gruvan stå still och inget utav det "svarta guldet" skulle nå ytan. Pengar skulle gå förlorade. Och på samma sätt är det med så otroligt mycket annat i den här staden som kallas för Kiruna. Staden existerar på grund utav gruvan. Gruvan existerar på grund utav staden. Vi föds i skuggan av berget. Och kanske dör vi inuti det.

Luft är inte det enda som krävs för att få upp malmen till försäljning. Först och främst krävs det arbetare. Och för att arbetarna ska kunna jobba och må bra så kräver de en massa saker. Bostäder, kläder, underhållning, pengar och så vidare. Allting man kan hitta i en stad. Allting man kan hitta i Kiruna. Så även de som kanske jobbar på Ica, JC eller på ett fik här i staden kanske inte känner någon sammanhållning med gruvan så är det i själva verket tvärtom. I grund och botten existerar deras jobb för gruvan och dess arbetare. Så länge man bor i den här staden så kommer man inte ifrån det. På ett eller annat sätt stödjer man LKAB eller gruvbrytningen.

Kiruna existerar på grund utav gruvan. Gruvan existerar på grunv utav Kiruna.

Mja, det där var en text som jag haft i mitt huvud åtminstone ett par veckor nu - men som inte blivit av att skriva ner förrän nu. Hoppas den väckte en tanke hos er som bor här i Kiruna (antagligen den största delen utav de som läser den här bloggen) och annars en liten inblick av Kiruna för er som inte bor här.

Imorgon (måndag) så hoppar jag på tåget ner mot Västerås för att på tisdag flyga vidare till slutdestination London. Där väntar åtta dagar av upptäcksfärder, besök på museér, föreställningen Phantom of the Opera, Shopping, dricka öl på Pub'ar, dansa loss på klubbar och säkerligen en massa annat tillsammans med mina medresenärer Minna (http://minnahtorma.blogg.se/) och Mimmi (http://3daysawake.blogspot.com/). Det blir nog rätt så awesome :D.

Jag råkade klicka bort det här inlägget nyss, men på något mirakulöst sätt hittade jag tillbaka till det :O. Ett tag där blev jag sjukt leds och trodde att allting hade försvunnit. Hatar när det händer. *phew*

2010-09-12 @ 01:55:25 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Yeeeeah...

Hade precis skrivit klart min text "I Skugggan av Berget" här och var någon minut ifrån att lägga upp den. Men såklart så råkar man klicka bort den och *POFF* så var 40 minuters skrivande borta - för alltid. Men men.. Får ta och skriva om den någon gång. Nu orkar jag inte. - Bittert. - Imorgon (Måndag) börjar min resa till London. Så jag kommer att vara borta i en sisådär 9-10 dagar framöver. *suck* Skräptext..

2010-09-12 @ 01:30:46 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En vändning

Är måttligt förkyld nu, har ständig huvudvärk mer eller mindre och antagligen lite feber. För att inte nämna hostan.

Men det känns faktiskt ganska bra ändå.

Som jag sa alldeles i början av den förra bloggen: "Jag har börjat ge upp." Det stämde nog ganska bra skulle jag säga. Jag bryr mig inte allt för mycket om det för tillfället och det får mig att må lite bättre, eftersom att jag då kan uppskatta sakerna jag redan har i mitt liv.

Det kan låta självklart för er, men relativt nyligt så insåg jag att mitt liv faktiskt inte håller på att ta slut. I själva verket så har det nog bara börjat. Och någon gång ska jag väl lyckas träffa någon? (Helst dock medan jag fortfarande är någorlunda ung och frisk dock xD)

En vändning

Om en vecka åker jag till London dessutom, något jag och mina kamrater har planerat ända sedan..April? Det var längesedan biljetterna bokades hur som helst och nu börjar detta äventyr verkligen närma sig, på riktigt. Ändå så känns det väldigt avlägset och nästan overkligt för tillfället. Men snart åker vi fan. Ska bara se till att bli kvitt förkylningen, jobba färdigt veckan ut, packa väskorna och vinka "Hej då" till hösten och det kalla, mörka samhället Kiruna. Sedan bär det av, emot det okända :D.

Två vändning

Jag kanske har börjat komma över dig på riktigt nu? Jag har trott flera gånger att jag accepterat och gått vidare, bara för att plötsligt få en knytnäve i ansiktet och knockas ner tlll marken än en gång. Har jag slutsligen lyckats anpassa mig? Lyckats acceptera hur läget faktiskt ligger till? Lyckats blockera det inkommande slaget och bara promenerat vidare? Kanske.

Kanske lurar jag bara mig själv än en gång. Kanske kommer det hårdaste slaget någonsin plötsligt ut från mörket och krossar mig totalt?

Kanske.

Kanske inte?

Tre vändning?

Fortsättning följer..

2010-09-07 @ 12:07:07 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Apati

Det känns som att jag har börjat att ge upp.

Jag tror att det finns kärlek för mig där ute någonstans.

Den rätte.

Personen som skulle förstå mig och älska mig för den jag är.

Personen jag skulle förstå och älska tillbaka minst lika mycket.

Personen jag aldrig kommer att hitta.

Personen som aldrig kommer att komma i kontakt med mig.

Vi båda kommer att lämna den här världen innan dess.

På grund av detta så känns allting ganska så meningslöst just nu.

Jag har precis allting jag behöver.

Förutom det jag inte kan få.

Men just nu är det jag inte kan få, det enda jag vill ha.

Ingenting annat spelar så stor roll egentligen.

Jag är inte direkt ledsen.

Men definitivt inte glad.

Snarare apatisk.

Livet spelar ingen roll längre.

Det gäller bara att försöka göra det bästa av situationen.

Att inte göra saker värre.

Att fortsätta gå till jobbet och tjäna pengar.

Att fortsätta att hålla kontakten med alla människor som betyder någonting.

Att hålla balansen vid kanten av avgrunden och försöka att inte falla ner -

Att inte låta mörkret sluka en fullkomligt.

...

För kanske.

Bara kanske..

Så kommer allting bli bra igen.

Någon gång.

2010-08-31 @ 02:47:03 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Avskrivande

Det var längesedan senast, som jag hade denna lust att skriva. Denna känsla inom mig som liksom flödar på insidan utav mitt bröst. En känsla av lätt nedstämdhet och en slags klarsynthet - som att min själs öga har öppnat sig och äntligen kan se världen för vad den egentligen är. Denna känsla ger mig en lust att skriva, men jag vet nästan aldrig riktigt Vad jag ska skriva. Det får liksom flöda ur mig under tiden. Det brukar bli bra, bara man kommer igång.

Det finns ett stort hål inom mig just nu. Någonting fattas och även om mycket omkring mig är väldigt rätt så känns det ändå fel på grund av detta. En känsla av ensamhet trots att det verkar som att en hel del personer verkligen verkar tycka om mig - och faktiskt bry sig på riktigt. Det känns som att det bara fattas en pusselbit för att göra mitt liv komplett - för att jag ska bli lycklig på riktigt igen.

Min dörr är olåst.

Ni behöver bara öppna och stiga in.

Så visar jag er omkring.

Skrinet där jag förvarar mina känslor.

Byrån där min historia finns nedskriven.

Kikaren som är vriden emot mitt framtida liv.

Memoarerna som innehåller mina djupaste drömmar och önskningar.

Hemligheternas valv låses upp.

Ni behöver bara öppna och stiga in.

Men ni får gärna knacka först.

Ett tag försökte jag verkligen mitt allra bästa. Jag gick "All-in" med mina känslor, förhoppningar och min glädje. Ansträngde mig till det yttersta för att du skulle tycka om mig, för att få en positiv bild av mig som människa.

Jag försökte mitt bästa.

Och misslyckades.

Förlorade jag verkligen allt? Har jag ingenting kvar att ge? Till en viss del känns det så. Som att det kommer att dröja innan man vågar satsa igen. Men jag kan inte låta bli att hoppas på att vinna den stora vinsten.

Tyvärr har jag på senare tid insett att jag är en alldeles för dålig spelare för att ha någon egentlig chans. Det finns någon spärr inom mig som hindrar mig ifrån att ta uppenbara chanser. Och i slutändan får jag vandra hem med ingenting - efter ännu en spelomgång.

Det handlar om kärlek

Det är så otroligt svårt att helt enkelt tänka logiskt. Att se alla sina möjligheter och att faktiskt kunna ta dom. Att nu faktiskt inse att vi kan göra i stort sett vad vi vill. Till exempel så har jag varit sugen att åka utomlands på senaste tiden - men att inse att jag faktiskt Kan göra det, och dessutom utan större förhinder dessutom är en helt annan sak. Barcelona, Rom, Los Angeles, Aten, Kairo, Tokyo - inom bara några dagar så hade jag i stort sett kunnat befinna mig på valfri plats på jorden - om jag vill. Och Du som läser detta hade kunnat följa med.

Jag har ledigvecka just nu.

Och antagligen kommer jag att bli kvar här i Kiruna hela veckan.

Vilket slöseri med liv.

Jag har aldrig riktigt trott på ödet - att allting skulle vara förutbestämt och oundvikligt.

Och ni måste hålla med om att det nästan låter lite "magiskt" om det nu skulle visa sig att det var så?

Men det finns faktiskt en viss logik med det hela. Även om det kräver lite filosofiskt tänkande.

Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Efter vår födsel så börjar vi formas som person. Det som formar oss är vår omgivning och personerna omkring oss. Detta skapar med tiden en slags personlighet hos en människa och det är med denna personlighet som vi utför våra val här i livet.

Till exempel så hade jag egentligen behövt göra något åt min disk, men idag har jag låtit bli och suttit framför datorn istället. Det var ett val jag gjorde - och det kanske inte låter så konstigt? Men hade jag egentligen kunnat diska idag? Valet att sitta framför datorn istället beror på min personlighet, och min personlighet beror på omgivningen jag har levt i. Så att jag skulle bli en lat person som struntade i att diska idag var redan förbestämt sedan det var bestämt att jag skulle födas i Kiruna med mina föräldrar? Att jag skulle diska idag skulle alltså strida emot min natur - och alltså fanns det ingen möjlighet att jag skulle göra det idag.

Allting beror på någonting annat. Och kanske alla händelser redan på ett sätt var förutbestämda redan från tidens begynnelse? Om ni förstår vad jag menar xD?

Så det där med ödet kanske inte är så långsökt ändå? Egentligen?

Aja, skrivlusten börjar försvinna, ögat börjar sluta sig och jag börjar känna mig som vanligt igen - och jag tänker inte tvinga fram något mer.

Men det blev åtminstone en del svammel :).

2010-08-24 @ 02:25:47 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Semester ifrån mig själv

Slit ut mitt hjärta.

Töm det på kärlek.

Fyll det med mörker.

Om det är det som krävs för att slippa det här.

2010-08-22 @ 12:52:12 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vinnare?

Okeeeej xD. Den här bilden är jävligt fag xD. Men men - du fick mig att göra det Cindy :P.

Here are the rules about the award:
1. As the award winner, you shall copy the 'award picture' in to your blog to show that you have gotten it.
2. Say thank you, and link back to the one who gave the award.
3. Give the award to 7 other blogsisters/brothers.
4. and write 7 interesting things about yourself.

Såå - Cindy (http://cindystenberg.blogg.se/) gjorde visst mig till vinnare - och jag har inget bättre för mig så jag kan väl skriva 7 intressanta saker om mig själv, om inte annat för att uppdatera bara :P. Och ja - tack - Cindy.

7 Intressanta saker om mig

Jag har typ inga ärr eller andra underliga märken på kroppen - beror antagligen på att jag suttit framför datorn istället för att vara utomhus och härja omkring som vanliga barn.
Det har varken hänt så himla mycket med min vikt eller min längd (>_>) sen högstadiet/gymnasiet
Det verkar som att folk får en bild utav att jag är en sån där intelligent människa - jag tror snarare att det handlar om att jag är bra på att ge bilden utav en intelligent människa - och är egentligen ganska medelmåttigt smart.
Min lägenhet har kallats för "Klaggen's Harem" - vilket i själva verket är långt ifrån verkligheten xD
Jag misslyckades med uppkörningen 2 gånger
Jag blir glad av att tänka på alla möjligheter kring ett självmord :)
163 cm lång, cirka 50 kg, hårdrockare/datornörd... och gruvarbetare xD. Finn ett fel xD.

Det var det :P.

Fan heller att jag tänker kedjebreva vidare grejen - den som känner sig manad får vinna :D.

2010-08-20 @ 00:11:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Red Hot Chili Peppers - Breaking the Girl

I am a man
Cut from the know
Rarely do friends
Come and then go
She was a girl
Soft but estranged
We were the two
Our lives rearranged
Feeling so good that day
A feeling of love that day
-
Twisting and turning
Your feelings are burning
You're breaking the girl
She meant you no harm
Think you're so clever
But now you must sever
You're breaking the girl
He loves no one else

http://www.youtube.com/watch?v=hp1Ia3kA_LE

2010-08-03 @ 21:01:31 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Kärlek är skit?

Jag ville så gärna tro på kärlek.

Tro att det var något som verkligen fungerade.

Något jag kunde få.

Jag ville så gärna..

Men kanske ännu större var rädslan av att det skulle utebli.

Jag kanske inte var värd det?

Det är väl trots allt bara "bra" och "intressanta" människor som kunde få kärlek av någon annan..?

Jag var definitivt inte en sådan.

Och därför skulle jag nog aldrig hitta någon som tyckte om mig.

Jag skulle få vänja mig vid dessa mörka kvällar ensam.

Då när man har svårt att sova och egentligen bara vill ha någon att hålla om.

Nej.. sluta tänk på det. Det är inget för dig.

Men jag vill så gärna tro..

På kärlek..

Du var en människa som redan hade kommit fram till slutsatsen att "kärlek är skit."

Jag ville inte lyssna.

Jag tyckte att du var en idiot.

Och du tyckte säkert att jag var naiv.

Sen blev vi kära.

På riktigt.

Först nu fick jag reda på vad det egentligen var jag så starkt trodde på.

Och det skulle visa sig vara något så otroligt kraftfullt så att det skakade om hela min värld..

Samtidigt som jag skakade om din.

Du, som för bara en liten stund sen var övertygad om att detta inte kunde leda till något bra.

Du, som nu är hög på lycka och nyförälskelse.

"Jag saknar dig så oerhört mycket.." viskade du åt mig i telefonen.

Och jag visste precis hur du kände.

För våra själar var bundna till varandra.

Varje gång vi fick träffa varandra var ett äventyr.

Hela min kropp fylldes utav känslor, som ingen ännu har kunnat namnge, när jag visste att du var i närheten.

På den tiden kunde vi leva nästan bara på kärlek.

Mat och sömn var överflödigt.

Tillsammans upptäckte vi vuxenvärldens hemligheter medan vi övergick från ungdomar till vuxna.

Livet var enkelt.

Jag levde för dig.

Du var meningen med livet.

Men någonstans längs denna resa så började vi tappa taget om varandras händer.

Jag slets åt vänster.

Du slets åt höger.

Våra själar separerades.

Och ingenting blev någonsin likadant igen.

Med facit i hand så hade du rätt redan från början.

Kärlek är skit.

På så vis att det inte har ett lyckligt slut.

I slutändan leder kärlek alltid till att man blir sårad.

Du förstod detta redan då.

Och du hade nog rätt i att jag var naiv som trodde något annat.

För var det inte så det blev?

Vi började såra varandra.

Som du så obesvärat uttryckte dig på internet:

"Pushing you away, pushing you away - away from me."

Och nu när vi nu hamnat så långt bort från varandra.

Varför gör det så oerhört ont att säga farväl?

Och är det verkligen jag som måste göra det?

Jag vill inte..

Men jag måste.

Det blir bäst så..

Jag vile så gärna tro på kärlek.

Du gav mig någonting som jag trodde att jag aldrig skulle få.

Du visade mig vad ordet "kärlek" innebar.

Hur underbart det kunde kännas i hela kroppen att få vakna upp på morgonen bredvid dig, kasta en blick på det vackraste ansikte man vet, väcka dig med en kyss i nacken och viska "Jag älskar dig" i ditt öra och verkligen mena det.

Hur otroligt smärtsamt det kunde vara med svartsjuka, avsked och att göra slut.

Du visade mig att kärlek har många olika sidor.

Och att det aldrig kan sluta bra.

Men jag är väldigt glad över vad vi hade.

Och jag hoppas lite..

Att vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra igen.

Och än en gång uppleva känslan av att ha hittat sin själsfrände.

Någon gång..

Kanske..