Klaggen

Som jag sa alldeles i början av den förra bloggen: "Jag har börjat ge upp." Det stämde nog ganska bra skulle jag säga. Jag bryr mig inte allt för mycket om det för tillfället och det får mig att må lite bättre, eftersom att jag då kan uppskatta sakerna jag redan har i mitt liv.

Det kan låta självklart för er, men relativt nyligt så insåg jag att mitt liv faktiskt inte håller på att ta slut. I själva verket så har det nog bara börjat. Och någon gång ska jag väl lyckas träffa någon? (Helst dock medan jag fortfarande är någorlunda ung och frisk dock xD)

-

Om en vecka åker jag till London dessutom, något jag och mina kamrater har planerat ända sedan..April? Det var längesedan biljetterna bokades hur som helst och nu börjar detta äventyr verkligen närma sig, på riktigt. Ändå så känns det väldigt avlägset och nästan overkligt för tillfället. Men snart åker vi fan. Ska bara se till att bli kvitt förkylningen, jobba färdigt veckan ut, packa väskorna och vinka "Hej då" till hösten och det kalla, mörka samhället Kiruna. Sedan bär det av, emot det okända :D.

-

Jag kanske har börjat komma över dig på riktigt nu? Jag har trott flera gånger att jag accepterat och gått vidare, bara för att plötsligt få en knytnäve i ansiktet och knockas ner tlll marken än en gång. Har jag slutsligen lyckats anpassa mig? Lyckats acceptera hur läget faktiskt ligger till? Lyckats blockera det inkommande slaget och bara promenerat vidare? Kanske.

Kanske lurar jag bara mig själv än en gång. Kanske kommer det hårdaste slaget någonsin plötsligt ut från mörket och krossar mig totalt?

Kanske.

Kanske inte?